Complicated times ||f.s

48

Gestalten som stod 50 meter bakom henne såg så bekant ut. Han sökte efter hennes blick i mörkret där de stod mitt på en busshållsplats. Hennes syn var suddig på grund av tårarna som vällt över och nu rann ner för kinderna, men hon kände ändå igen personen som nu fångade hennes blick. Kepsen var på sned, den stora jumpern täckte den vältränade kroppen, de långa benen var påklädda med ett par simpla jeans och på fötterna bar han svarta vans. Han log. Inte så där läskigt, utan varmt. Trots att hon visste att det verkligen var han, Felix, kunde hon inte röra på sig. Hon satt som fastfrysd på bänken med tak över. På något sätt kunde hon inte förstå det. Hon skulle bra kunna tro att det var Ogge som kom där emot henne, men inte äns Ogge hade ett så varmt leende som Felix.

"Malin?" rösten som klingade i hennes öron fick henne att rysa. Den var så len och vänlig. Hon ville svara, men fick inte ett ljud ur sig. "Hej" ordet han sa överraskade henne. Hon lyfte  upp blicken och möttes av ett par djupa ögon. Det var verkligen han.

"Hej" viskade hon och kastade sig om killens hals. Två starka armar virades runt henne och hon kände tårarna forma blöta fläckat på hans tröja.

Det var han. Hennes Felix.