Fenix: Född ur askan

Prolog

Prolog

Eld, skrik och rök som stack i lungor och näsa. Brända kroppar och förfallna hus. Det var världen hon såg där hon låg med en hög brädor över sig, det var världen som hon levde i nu.

Hon kunde höra skriken från hennes vänner, familj och alla andra som hon har vuxit upp med. Den lilla byn som varit hennes hem i åtta år nu, stod i lågor.

Plankorna som tryckte hennes kropp mot marken vägrade flytta på sig och låta henne andas. Hon kunde känna att hettan blev starkare och förstod att elden var nära. Snart skulle även hon slukas.

Ingen kunde stanna och hjälpa henne, alla försökte fly från elden, så hon var tvungen att göra det själv. Hon inbillade sig att hon kunde lyfta på plankorna, och att hennes far och lillasyster stod och väntade på henne i skogen. Hon inbillade sig att de tillsammans kunde bygga upp den by som eldfolket hade förstört. Hon visste innerst inne att hennes tankar var korkade och orimliga, men hon behövde de tankarna. Utan dem skulle hon inte ha något att kämpa för. De fick henne att fortsätta försöka lyfta på plankorna, de fick henne att vilja överleva.

Hon tog tag i den på hennes mage och försökte knuffa undan den. Den var tung, och andra plankor låg över den. Hettan blev bara värre och värre och hon insåg att hon hade riktigt bråttom nu. Hon andades så lugnt hon kunde bland all rök och försökte förtvivlat få bort plankan. Den flyttade sig lite och hon började tro att hon kunde klara det.

Plankorna flyttade på sig en efter en, men hennes ena ben satt fortfarande fast under en hög, och hon trodde att det var brutet.

Plötsligt var elden bakom henne och försökte bita tag i hennes långa röda hår. Hon försökte undvika den så mycket som möjligt, men hon kunde inte göra mer än att luta sig fram. Hon ryckte i benet och bet ihop när smärtan blixtrade till och hon fick lust att skrika. Röken var tjockare nu och hon höll andan för att skydda sina lungor från den.

Ännu en gång ryckte hon i benet och försökte knuffa bort plankorna, men det hjälpte inte mycket. Elden skulle snart sluka henne. Hon behövde luft, men kunde inta andas.

En sista gång tog hon tag i plankorna och lyfte dem så mycket hon kunde. Armarna protesterade ilsket och ville vila, men hon bet ihop och ryckte i benet igen. Tårar rann ner för hennes kinder när hon kände smärtan på nytt, och när röken stack henne i ögonen. Hon hostade när hon försökte andas och försökte undvika elden som nu fanns vid hennes sida.

Hon ville inte dö, inte nu och verkligen inte såhär.

Plötsligt var hennes ben fri och hon kunde ta sig upp på fötter igen. Det skadade benet värkte och kunde inte hålla hennes tyngd. Hon fick lov att luta sig på det vänstra benet istället.

Plötsligt flammade elden upp framför henne och hon hade ingen chans att undvika den. Hennes vänstra del av ansiktet slukades av elden och hon skrek förtvivlat till och backade undan från flammorna med händerna tryckta mot ansiktet.

Med elden runtomkring henne haltade hon iväg så snabbt hon kunde. Hon lät den högra handen falla från ansiktet för att kunna se vart hon gick. Benet och den brända huden värkte och hon ville så gärna bli av med smärtan, men det fanns inget hon kunde göra åt saken nu.

Hon klev över brända kroppar som hon inte längre kunde känna igen. En av männen hon gick förbi kunde vara hennes granne, eller till och med hennes egna far, men ansiktena var så förstörda av elden så hon kunde omöjligt se vem det var.

Äcklad och gråtfärdig lämnade hon byn så snabbt hon kunde med sitt skadade ben. Hon kunde inte se några överlevare, hon var ensam.

Hon föll ner på knä med ryggen mot byn. Framför henne låg skogen. Hon kunde inte förstå att hon lekte där med sin syster dagen innan. Hon kunde fortfarande höra skratten och se hur den lilla flickan klättrade upp i trädet med ett leende på läpparna. Hon kunde minnas detta, men det kändes som någon annans minnen nu.

Tårarna som nu rann ner för hennes kinder skapade små stigar på hennes sotiga hud, och kylde hennes brända ansikte för stunden, men smärtan var snart där igen.

Hon grät tyst för de som dött. Hennes far och syster, hennes vänner och till och med hennes tjuriga granne. Alla var borta, hon var ensam kvar. Den enda som överlevde, men hon kände sig inte levande.

Plötsligt slutade tårarna falla och hon ställde sig beslutsamt upp på vingliga ben. Allt hon kunde tänka på var de brända kropparna, skriken från hennes vänner och familj, och värst av allt, eldfolkets skratt när de slukade allt i sin väg. Sorgen ersattes med ilska och hat. Allt var borta, men hon var kvar. Hon kunde göra det som de andra inte kunde. Hon kunde hämnas.

Med eld tog de allt ifrån henne, och med eld skulle hon få sin hämnd.