My boy | Ogmar

Arton

Ogge

Jag sväljer förvirrat ner klumpen som letat sig fast i halsgropen och andas nervöst.

"Vad menar du?" Yttrar Omar bredvid mig. Felix nästan spänner blicken i oss och himlar med ögonen.

"Asså ni vet vad jag menar!" Mumlar han högt. Men det förblir tyst i rummet och både Daff och Oscar ser ut som två frågetecken.

"Alltså, tror ni inte jag märker någonting?" Yttrar han sedan hårt och allt slår mig som en smäll inombords.

Omar som vanligtvis brukar vara den som börjar prata och lösa allt vid dessa tillfällen är helt tyst likt mig. Felix står kvar i samma position väntandes på svar och riktigt stirrar på oss.

"Jag är bra på att spela" yttrar han sedan tankspritt. Daff börjar röra sig på sig i stolen han sitter i och lutar sig fram med rynkade ögonbryn.

"Felix, vad är det du pratar om?" Frågar han och Felix blick börjar flacka mellan Daff och oss.

Oscar flackar med blicken mellan oss alla och verkar inte förstå någonting. Felix vänder förvirrat sin blick mot Omar och mig igen.

"Men tror ni förihelvete att jag inte märker!" Nästan skriker han nu, arg för att ingen förstår honom.

"Första gången var en tidig morgon. Oscar sov så jag skulle gå in till er och kolla om nån av er var vakna. Men när jag öppnar dörren sov ni - skedandes. Dessutom båda två i Ogges säng.
Och visst. Jag trodde väl att det är sånt vi gör. Inget konstigt kanske. Vi är ju som bröder.
Men nästa gång hittar jag er också tillsammans i Ogges säng. Men ni kommer med bra ursäkter. Och till en början trodde jag på dem. Men Omar din säng ser ju förfan helt oanvänd ut!
Ni smyger iväg tillsammans hela tiden. Innan spelningen låste ni in er på toan tillsammans och kom ut båda leendes.
Ni ger varandra blickar hela tiden. Ler åt varandra.
Ogge du åker alltid med Omar till Göteborg och är ju typ aldrig hos din pappa? Varför inte det?!Tror ni inte jag märkte igår när vi såg på film. Tro mig, ni är inte så osynliga direkt.
Och allt slog mig när jag såg er kyssas. I hallen. Ni trodde ni kom undan.
Jag vet inte, Oscar kanske är för trög för att fatta men tror ni seriöst att jag är helt blind?!" Yttrar han argt, frustrerat och jag vet inte.
Oscar ser på honom aningen sorgset och uppgivet men förblir lika tyst som alla andra.

Inombords skaver det. Av aggressivitet, av ilska, frustration.

"Vad fan är det ni håller på med?" Yttrar han sorgset och argt. En ilska mot oss för det vi gör. Och det får sorgen att ta plats inuti likt Felix ögon tårats upp medans han skrikit och det blir lika tyst igen.
Daff öppnar munnen och använder sin väldigt seriösa nästan lite skrämmande röst.

"Är detta sant killar." Frågar han. Flackar med blicken mellan oss två. Jag ser över på Omar som nickar försiktigt bredvid mig. Ser hur snart en tår är påväg att falla.

"Alltså förihelvete varför?" Säger Felix argt och sorgset bredvid oss.

"Felix du behandlar oss som vi gjort något fel!" Skriker jag och alla rycker till en aning. Aggrivissiteten och sorgen brinner inom mig vilket får tårar att rulla över.

"Men är det inte det ni gjort!?" Skriker Felix minst lika förbannat och spänner blicken i mig.

Omar reser sig plötsligt hastigt upp och lämnar fort rummet och jag kan svagt höra snyftningar efter honom. Snabbt är jag uppe på benen och springer efter honom.

"Omar!" Ropar jag och möter honom i hallen med skorna pådragna och handen på dörrhandtaget. Tårarna rinner ner för hans kinder och ögonen blir mer rödsprängda var sekund som går. Jag tar snabbt tag i hans handled innan han hinner gå.
"Omar vart ska d.."

"Asså jag måste ut på en promenad" yttrar han och försöker lossa på greppet runt hans handled.

"Vänta, jag följer med" slänger jag hastigt ur mig och tar upp i skorna i handen.

"Nej, Ogge bara förihelvete låt mig va" yttrar han hårt, sorgset och smäller igen dörren hårt framför ögonen på mig.

Tomt står jag kvar, låter skorna falla till backen likt armarna längst sidan om min kropp. Samtidigt som hjärtat gör ont och tårarna rinner över.

-

Hihi..