My boy | Ogmar

Tjugoåtta

Ogge

"Jag var ganska ensam i skolan. Jag hade en kompis men som flyttade när vi gick i tvåan. När jag var åtta.
Även om jag var den i skolan, som alltid var ensam. Ingen lade märke till, som ingen förutom läraren pratade med så var jag en glad kille hemma. Skolan har aldrig varit min grej men även om jag var ensambarn hade jag en nära kontakt med mina föräldrar och dem ställde ofta upp på saker tillsammans med mig. Men mamma fick cancer" yttrar jag och spricker på rösten.
"När jag var 10 tror jag. Och dog sedan när jag var tolv. Skulle fylla tretton.
Vid den tiden började man mobba dem som var utanför. Man ville ha status, utseende och vänner. Inget av det hade jag.
Hemma blev allt annorlunda efter mamma dog. Det var tyst vid matbordet. Vi åt inte ens riktig mat längre. Oftast köpt mat. 
Vi pratade knappt längre. Det syntes att pappa var ledsen men att han höll in, höll sig stark för mig. Han sov länge på morgonen. Frukost åt jag oftast själv.
Vi pratade inte som en familj. Pratade aldrig om hur skolan varit, vad vi skulle hitta på i helgen eller stojade som en familj gör. Korta meningar yttrade han till mig. Som ' det finns panpizza i frysen'.
Vid den här tiden kände jag mig så otroligt ensam. I skolan blev allt värre då det läckte ut att jag var bög. Jag blev retad, ibland nerknuffad och skadad. Bögjävel, bögen och andra förolämpande ord var vardagsskit för mig. Dem retade mig också för att jag dansade och sjöng. Fotboll skulle man spela. Men skadan utåt dem skapade mätte sig aldrig men psyket. Hur jag mådde därinne.

Lärarna märkte aldrig något. Trodde jag fortfarande var ledsen över min mamma som dött. Tröstade mig ibland.

Sommarlovet var nästan värst. Då alla var och badade satt jag inne själv. Gjorde inte så mycket. Den sommaren började pappa dricka. Första gången jag kom hem och han var full förstod jag inte att det var han. Han var så otroligt annorlunda. Jag blev nästan rädd för honom. Han pratade argare. Hotade mig med saker han skulle göra om jag inte gjorde som han sa. Jag blev rädd, för det var inte den här pappan jag var uppvuxen med."

Jag stannar och är tvungen att torka mina tårar och snörvla till. Omar har flyttat sig närmare och stryker mig över ryggen och handen. Felix och Oscars ögon är uppspärrade och nästan tårögda och jag ser ner i marken innan jag fortsätter.

"Jag kom på sättet att skada mig själv. Rita ärr över min underarm. Hur det fick mig att må bättre av att känna smärtan. Jag skadade mig själv, det gick i perioder. Ibland väldigt ofta.

Första gången pappa slog mig. Han var stupfull och gav mig en örfil för att jag inte gjorde som han sa. Jag minns hur rädd jag var. Jag spydde även den kvällen, för min kropp orkade inte med mitt psyke. Hur kunde allt gå så fel. Hur kunde mitt hem gå från hem till brottsplats. Jag kände mig inte trygg där längre. Jag städade efter pappa när jag kom hem. Alla tomma ölburkar överallt samlade jag ihop då han sov på soffan.

Några år gick. Jag lyckades ta mig ur grundskolan med hyfsade betyg. Jag skulle börja ettan på gymnasiet. Men jag var nervös otroligt nervös. Men glad över att allt kanske skulle bli bättre nu. På en skola där ingen skulle veta vem jag var och där jag fick dansa och sjunga. Jag träffade dig Oscar, vi gick ju i samma klass. Sen kom bandet. Vi fyra blev bästa vänner och jag är så glad att jag har er. Men ni är även mina enda vänner. Jag vet att ni har många fler. Men ni är dem ända jag har, så därför betyder ni otroligt mycket.

Så nu sitter jag här två år senare, går snart ut gymnasiet och är hur lycklig som helst. Sveriges största pojkband där massa människor ser upp till oss och vi får uppträda på olika ställen hela tiden.

Men jag höll mig stark för länge, det är därför jag gråter ibland. Tankar om hur otillräcklig jag är sitter kvar. Även om jag vet att det inte är sant" yttrar jag och ler igenom tårarna.

"Pappa är som han är. Jag var och är ju sällan hemma men ändå blir jag sårad när jag ser honom. Han är full jämt och hamnar i säng med tjejer var och varannan dag. Så jag stack. Bor med er eller Omar nu. Men han bryr väl sig inte. Inte ens ett grattis på min födelsedag fick jag.." avslutar jag med och nickar. Ser över på Felix som gråter. Jag ler för att visa att det är okej men han skakar drastiskt på huvudet.

"Nej Ogge. Det är så hemskt, så jävla hemskt. För här har jag suttit med världens lyckligaste liv. Rik familj och många vänner. Mått superbra medans du.. Nej det är inte rättvist!" Yttrar han och kramar mig. Jag lägger armarna om honom och fäller några tårar till.

"Tack antar jag" yttrar jag lite på skoj men han drar inte på mungiporna.

"Oscar förlåt att vi inte märkt något. Man tror inte att sånt händer sånna närstående personer, men det kan hända vem som helst. Förlåt Ogge." Yttrar Oscar och kommer in i kramen. Även Omar som sitter bredvid mig.

"Jag älskar dig såå mycket Ogge" viskar han i mitt öra och jag känner hans salta tårar men kan inte låta bli att dra på smilbanden.

-

Hoppas på att ni ska gilla detta kapitel för det var jätteroligt att skriva ♡