My boy | Ogmar

Nitton

Ogge

Tårarna rinner ner för kinderna när jag snabbt raskar mot mitt och Omars rum. En frustrerad suck hörs från Felix bakom mig och jag vänder mig i tröskeln.

"Felix hur kan du stå och skrika på oss! Du vet ju ingenting!" Yttrar jag med grötig röst för tårarna som klibbat sig fast i halsen. Han blänger bara på mig och himlar med ögonen.

"Du tror att vi bara gör det här för att såra er och att ingenting är seriöst! Men du har ingen aning om hur mycket jag älskar honom. Att personen jag älskar mest i hela världen inte ens vill prata med mig! Du har ingen aning.
Du vet att min mamma dog för sex år sedan, men du vet inte vad som hänt efter det. Varför jag inte bor hos pappa.
Du har ingen aning om det här!" Skriker jag och håller upp armen. Visar alla gamla ärr som jag aldrig visat för någon annan än Omar.

"Du vet inte hur jag känt här inne, för jag sa aldrig något" säger jag och faller ihop på golvet. Skulle annars varit nervöst över att jag just berättat något så känsligt för mig, men som jag inte nu kunde bry mig mindre om. Gråter ut i mina händer. För alla gamla känslor, chocken att jag och Omar kom ut idag. Att jag inte vet vad som händer nu brister ut genom tårar.

Felix ögon är uppspärrade. Det hårda ansiktsuttrycket har mjuknat och jag kan se skuldkänslorna skava inom honom.

"Oscar förlåt" säger han tyst. "Jag visste inte"
Han faller ner på knä bredvid mig. Gör ett försök att lugna mig. Stryker upprepande med fingrarna mot mitt hår.

"Tänk om det är slut nu" yttrar jag och rösten spricker vid de sista orden och jag börjar hulka. Felix fortsätter stryka mig över ryggen där jag krupit ihop till en bulle på golvet och en stel tystnad uppstår mellan oss.

"Jag fattade aldrig att han betydde så mycket för dig." Yttrar han tillsist.

"Jag älskar honom" viskar jag tyst knappt hörbart.

-

Inte så jätte bra kapitel idag men glad midsommar♡🌸