My boy | Ogmar

Tjugotvå

Ogge

Dörren öppnar jag och går in, möter snabbt hans blick men viker snabbt bort den. Låtsas inte om hjärtat som slår ett extra slag. Tränger bort tårarna som lägger sig som ett lager över ögonlinsen. Låtsas som att jag inte bryr mig om att han står meter ifrån mig och försöker att inte märka att han faktiskt står och stirrar på mig. När egentligen allt som cirkulerar kring mitt huvud är hans brännande blickar. Hur hans ögon följer mig när jag öppnar garderoben och försöker leta fram mina egna kläder i den ihopblandade högen av allt tillsammans.

"Du luktar rök" yttrar han sedan tyst.
Jag svarar inte, gör bara något litet ryck med ögonbrynen som jag ens är osäker på om det syntes. När jag fått upp kläderna i famnen går jag ut igen in i Felix och Oscars rum, eller Felix och mitt numera. Kastar in kläderna i garderoben och dunsar ner i sängen.

Efter ett tag kommer Felix in och möter förvirrat min blick, förväntade sig antagligen inte mig här.
Jag svarar på hans fråga utan att han ens yttrat den.

"Vi har bytt rumskamrater" Säger jag med känslokall röst utan att se honom i ögonen.

"Ogge vi lottar faktiskt när vi väljer nya rumskamrater, du kan inte bara komma och ändr..."

"Jag lottade" yttrar jag hårt och nickar bort mot skrivbordet där utspridda lappar täcker ytan. Denna gång ser jag honom dock i ögonen.
"Du och jag sover i det här rummet och Oscar och Omar sover i det andra rummet."
Han nickar långsamt och får ur sig ett litet "åh" innan han slår sig ner i min säng tätt intill mig. Det blir tyst emellan oss och jag ser stumt ner i madrassen.

"Ogge du kan inte bara ge upp" yttrar han sedan och försöker få mig att möta hans blick vilket jag även gör.
"Jag vet att du... Eh gillar Omar, så då får du väl kämpa för att få honom tillbaka!" Säger han uppmuntrande och lägger varsin hand på var om mina axlar. Men jag skakar snabbt av mig dem och fnyser tillbaka.

"Det var väl du som stod och skrek på oss för det igår, du som slet oss isär och inte ville det eller?" Yttrar jag trotsigt och han reser sig ur sängen.

"Nej men skit i det då." Yttrar han surt och lämnar rummet. Det är nästan skrattretande hur snabbt han kan bli sur eller arg över att han inte har rätt eller att inte någon håller med honom. Utmattat lägger jag mig ner i sängen och suckar. Letar fram min mobil som visar 22.16 vilket betyder att den är rätt mycket och att jag behöver sova.
Så smidigt trär jag av mig tröjan och strumporna och kastar dem på golvet. Väljer att sova i bara mjukisar så som jag alltid gör.
Jag sluter försiktigt ögonen lite grann men öppnar dem igen då mina öron uppfattar att handtaget trycks ner. Felix är väl tillbaka för att säga förlåt eller något.
Men när jag tittar upp möter jag till min förvånad Oscar i dörröppningen.

"Eh hej?.. Ogge vad gör du här?" Säger han mjukt tillskillnad från mig som väljer att få mina ord sagda kort och hårt.

"Vi har bytt rumskamrater"

Han nickar bara för sig själv innan hans mun öppnas återigen.
"Okej, vart sover jag?" Säger han ödmjukt och försiktigt. Pratar som om jag skulle få ett utbrott om han pratar högre. I vanliga fall brukar jag inte tycka det är irriterande att Oscar är så snäll mot allt och alla men just nu känner jag mig bara arg på allt.

"Med Omar i andra rummet!" Lämnar mina läppar lite för argt och hårt än vad jag tänkt mig och Oscar rycker till. Jag suckar bara ljudligt och sluter mina ögon.

"Förlåt" yttrar jag tyst.

"Det gör inget" säger han sedan osäkert och tyst vänder sig om för att gå men stannar upp.
"Och förresten stack Felix till Lovisa så han sover nog inte här inatt." Säger han och ett okej slinker ur mig.
Ett godnatt hör jag från hans sida innan han stänger dörren efter sig och jag sluter ögonen. Men vet att jag inte kommer kunna sova än på ett tag. Så istället brister jag ut i gråt igen vid tanken på Omar, och det är första gången jag verkligen kan känna den fysiska smärtan längst in under revbenen i hjärtat.
Han inte är min längre.