Flickorna med de tusen färgerna♀Harry Potter

KAPITEL TJUGOSEX SNÖVIT OCH PRINSEN

"Petit déjeuner, Dominique!"ropade hennes mamma från köket som sovit över efter familjemiddagen. Hon pratade ivrigt med med Vic om flytten, sa allt Vic kunde behöva veta Var hon skulle hitta de bästa extraktaffärerna. Var hon skulle köpa kläder till Cannon. Var hon skulle köpa trollstavarna.

"Kommer!"ropade Dominique och gnuggade sig i ögonen innan hon reste sig upp och kastade ett getöga på gården. Himlen var klarblå och solen låg på. Dominique drog en utsliten tröja över huvudet och tog på sig ett par jeans. Trappstegen var lätt buckliga efter en våldsam städning dagen innan som Fleur styrt upp och tvingat alla att delta. Bucklorna var Dominiques fel, men det var inget hon ville medge för sin mor.

"Hur har du sovit bra, Dominique?"frågade Fleur, med ovanligt bred bryting.

"Bra",sa Dominique och hällde upp en kopp kaffe. Egentligen ville hon ha med grädde, men hon ville inte be sin mor att skicka den, så hon drack det svart. Hon försökte att inte rynka näsan när den beska vätskan rann ner i hennes strupe. Hon svalde resten av kaffet i en klunk och påminde sig själv om att aldrig dricka kaffe utan grädde igen.

"Toast, Domini?" frågade hennes äldre syster och räckte fram en brödkorg. Dominique tog en gyllebrun brödskiva och reste sig upp.

"Jag äter den påväg till cafét",sa Dominique och lämnade sin familj ensamma vid frukostbordet.

Morgonluften var kylig trots solen och den klara himlen. Hon drog ner sin mössa längre ner över öronen och andades ut ett litet ångmoln som svävade iväg. Hon försökte förtränga bilden av Scorpius ur sitt medvetande, han lämnade en tår som rann ned för hennes kind kvar. Hon saknade honom så. Hon ville att han skulle komma tillbaka. Var var han? Rose visste aldrig när hon kom till cafét. Han hörde inte av sig, lämnade inte ett enda tecken på sin existens. Fast Rose visste nog vad han var, hon visste alltid var han höll på med.

Och en dag stod han bara där.

Han stod bara där, dörröppningen. Håret var blont och hans ögon såg rakt genom henne.

"Scorpius",viskade hon och hävde sig över bänken. Han log. Hans saknad hade gjort ett djupt hål i henne, men hon visste att det skulle gå att glömma. Allt det hat hon känt mot honom kändes hemskt, smutsigt.

Hon kysste honom och han kysste henne.

Hon och han blev de.

"Jag har saknat dig, tror jag",viskade hon.

"Jag har saknat dig också."

Det var inte första gången hon med det röda håret betraktade deras kyss, inte första gången Rose gick sönder lite.

Det var inte heller sista.

Roses andetag bildade imma på glasrutan.

Hon var bara den elaka drottningen.

Dominique var snövit och det var hon som skulle få prinsen.

Rose skrev sitt namn i imman och strök över det, började om. Hon skrev ett C. Hon sprang därifrån. Hon ville blunda för vad hon gjort.

Scorpius och Dominique var historien.

Hon tillhörde en annan.

Hon var inte den som han tänkt på först.

Han var inte hennes förstaval längre.

Men han skulle alltid vara hennes.

Förevigt och evigt.

Med eller utan Dominique.

Hon var ond.

Han var vacker.

Hon älskade honom.