Flickorna med de tusen färgerna♀Harry Potter

KAPITEL TJUGOFYRA SANS ESPOIR

Dominque tappade all sin stolthet. En natt stod hon bara utanför sin äldre systers dörr och frågade efter rum över natten, lovade att hon skulle betala så fort hon fick ett jobb. Victorie tog emot henne och även om det inte var med öppna armar räckte det för Dominique. Teddy hjälpte henne med att leta efter jobb och efter ett tag fick hon en plats på ett café som endast anställde henne för att de trodde att hon skulle dra till sig intresserade män. De skulle snart märkte att hon stötte bort de. Dag in och dag ut stod hon vid disken tog betalt och la upp tårtbitar på ett fat. Det var en regnig dag då Rose kom. Hon hade på sig en gul kappa med en märklig hatt i ett glansigt material.

"Vad vill du ha?",frågade Dominique så avskräckande som möjligt, så kallt hon kunde.

"Blåbärspaj."

Dominique lossade en mindre bit från pajen och la upp den på ett mintgrönt fat som hon räckte till Rose.

"En galleon."

Rose klagade inte på priset, även om hon visste att Dominique höjde det. Dominique tog emot galleonen, kände hur varm den var.

Rose satte sig vid fönstret och åt lydigt upp pajbiten. När hon var påväg ut stannade hon i dörröppningen och sa:

"Du borde prata med honom. Han är helt förkrossad."

"Har du träffat honom?"frågade Dominique.

"Jag behöver inte träffa honom för att veta det'. Och nej, det har jag inte. Det har nästan ingen."

Dominique kunde inte hejda sig längre, hon brast i tårar. Tunga tårar som borde kommit ut för länge sedan trillade ned på disken och innan hon visste ordet av kramade hon Rose. Och Rose kramade henne. Strök sin varma hand över henne rygg.

"Jag saknar honom",sa Dominique till Roses axel som redan var dyngblöt.

"Jag också",svarade Rose.

Dominique visste inte hur länge de kramades, men när Rose lämnade caféet, saknade hon honom mer än någonsin.

Cissy undvek Dominique, men det sket hon i. Varje gång Fleur kom över för att vakta sitt barnbarn pratade hon franska med Vic för att hon trodde att Dominique skolkat från franskalektionerna. Och även om det var sant så hade Dominique spenderat ändlösa somrar i Paris och det var omöjligt att inte lära sig något. Hon hörde sans espoir fler gånger än hon önskat. Saknaden efter honom växte men hon visste inte var han var. Och var hon skulle börja leta. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon viste ingenting. Det ända var att hon saknade honom så mycket att hon trodde att hon skulle gå sönder. Hon saknade hans lukt, hon saknade allt som var Scorpius. Varje gång hon såg ett blonderat huvud i folkmassan fylldes hon av förhoppning. Men ingen av de var han.

Hyresgästerna hos Vic var för tillfället en tjej med rödblont hår som var exakt som en tjej Scorpius kunde dejtat efter att de gjort slut i femman. Tillräckligt dum för att inte förstå att han utnyttjade henne, men tillräckligt smart för att ändå vara det minsta attraktiv. Hon hade tagit det rum som Scorpius sov i när han först flyttade in. Den andra hyresgästen var ett par, två killar i Dominiques ålder som hejade glättligt varje morgon men som otroligt sällan fick ett svar ett svar av några andra än Teddy och Vic.

Majoriteten av Dominiques lön gick direkt till Vic och Teddy, trots att de gett henne rabatt och hon hade sällan råd att gå ut till baren, för att av misstag stöta på Cissy som enligt Rose börjat gå ut mycket mer på senaste tiden. Då och då kom Rose med skvaller och det var som örongodis för Dominique att höra att fler personer var nere. Hon försökte förtränga allt som hänt, upprepade en enda önskan som ett mantra varje natt innan ögonlocken blev för tunga och hon somnade.

Jag önskar att jag aldrig flyttat hit.