Flickorna med de tusen färgerna♀Harry Potter

KAPITEL FYRA OTROLIG

KAPITEL FYRA

-----

OTROLIG

-----

Varje sekund hon såg honom, varje gång hon hörde hans röst gick hon sönder.

Varje gång han skrattade eller log gick hon sönder, bit för bit.

Varje gång hon nuddade vid honom, gick hon sönder.

"Du är otrolig,"hade han viskat i hennes öra en kväll.

"Hur menar du?"frågade hon och tryckte sin kind mot hans bröstkorg.

"Jag menar att du är otrolig, på alla möjliga sätt. Vilket ord man än lägger in efter otroligt eller otrolig stämmer det in på dig."

"Du är också otrolig, nästan otrolig som jag."

"Nu har mina flashiga komplimanger tagit slut pågrund av dig. Du är otroligt bra på att sno att andras komplimanger."

"Det är bara en av mina många talanger."

Hon kunde nästan höra hur han log.

"Du är otroligt färgsprakande. Nu tog mina komplimanger slut."

Den kommande dagen hade Dominique en otroligt psykiskt smärtsam beslutsångest.

Hon visste inte om hon vågade, hon visste inte ens om hon ville.

Hon visste ingenting.

Hon visste inte ens om det skulle gå.

Med darrande händer förde hon trollstavens spets mot sitt vanliga ställe, men idag var det av en annan anledning. Hon gnisslade tänder av smärta när den havsblå färgen på hennes hår började tona bort och avslöjade hennes tidigare lilarosa hårfärg. Hon flyttade på trollstaven och såg bort lite av färgen längs med hårbotten.

Hon lyckades bara inte.

Hon fäste håret i Roses standardfrisyr, en slarvig knut som pressade ihop det mångfärgade håret, och gick ned mot köket. Köket var som vanligt tomt och Dominique plockade ut lite saker ur skafferiet. Eftersom äggen var slut bredde hon en brödskiva med sylt och gjorde en kopp te till sig själv. Hon tog små slurpar av teet och tog små tuggor av mackan, hon väntade på att han skulle komma in i köket, med morgonrufsigt hår och trötta ögon och le mot henne. Men han kom inte, som alla andra dagar sedan deras första kyss. Hon intalade sig själv att hon var fånig, men hon ville inte förlora den sena morgonstunden med honom. Det var den enda tiden på dygnet då hon visste att hon skulle få träffa honom. Om han inte kom skulle hennes lycka bli glömd. Och hon visste att hon var melodramatisk, att hon var fånig, att hon var paranoid. Hon var inte längre elva, hon inbillade sig inte att det hon och Scorpius hade ett förhållande. Hon var vuxen, hon visste att det inte var ett förhållande att prata en gång varje dag, kyssas då och då och ha sovit tillsammans en gång. Hon visste det, och det var rent sagt pinsamt att hon inte haft ett ena riktigt förhållande. Hon hade gått på dejter, hon hade kysst mer än hon kunde räkna på både fingrar och tår, men att ha ett förhållande...hon skulle aldrig komma med underfund om vad det betydde.

Hon reste sig upp med en halväten macka och en iskall kopp te i handen och gick upp mot sitt rum med blicken nedåt. När hon smällde igen dörren till sitt rum började tårarna rinna ur hennes ögon. Hon grät tyst, skakandes på golvet.

"Dominique?"

Dörren gled upp och där stod han. Hon började skratta med tårarna rinnandes längs kinderna när han kom fram mot henne och hon pressade ansiktet mot hans bröstkorg med armarna i ett järngrepp om hans ryggrad. Hon kände hans händer mot hennes nacke och lossade greppet om honom lätt. Hon brydde sig inte om att fråga var han varit.

Det viktiga var att han var här nu, i hennes armar.

Hon struntade fullkomligt i allt annat, allt annat var helt oviktigt.

Hon trodde inte att hon just gråtit.

Hennes tidigare ångest verkade nu skrattretande fånig och när hon kysste honom försvann alla problem som hon haft tidigare.

"Livet", sa hon några minuter senare då han frågat varför hon gråtit,"är som en balansgång. Vissa har lite enklare balansgångar, andra lite svårare. Någon gång ramlar du, eller tröttnar på balansgången och hoppar av , men någon gång ramlar du. Ibland är det lite vingligt, men oftast ramlar du inte. När du kom in var jag lite vinglig för jag hade kommit till ett ställe där min gång var lite bucklig."

"Vad var det jag sa!"sa han där han satt mittemot henne på madrassen."Otrolig!"

Hon log och studerade hans ansikte.  Hans hår var lätt blekt, och hans ögon var fulla av rent allmän livsglädje. Hans smala mun var formad i ett leende och hans randiga skjortärmar var uppdragna till armbågarna.

"Du är också otroligt bra på att ge kommentarer som får folk att se ut som tomater på två ben."

"Det är bara en av mina många, måånga talanger."

"Vilka andra finns?"

"Förutom att vara snygg och charmig och ha en medfödd begåvning att steka ägg? Jag kan sy ganska bra och låta som en delfin."

"Intressant. Få höra."

"Iiii-ii-iiii-aaii."

"Och är du bra på att sy?"

"Varför så förvånad? Har inte Rose berättad för dig om mina fantastiska sykunskaper?"

Nej, det har hon inte för hon ville inte att jag skulle få veta hur fantastisk du är, tänkte Dominique och skakade på huvudet.

"Jag kan iallafall sy. Du vet den där mössan som går i grönt som hon brukar ha på sig? Den har jag sytt."

Jaså, har du det. Det var minsann ännu en sak hon hållit tyst om.

"Kan inte du göra något till mig? Typ en halsduk."

"Med största nöje. Vilka färger vill du ha?"

"Bestäm du."

Han log.

"Du och Rose är faktiskt ganska lika. Hon sa ett samma sak till mig när jag avslöjade mina fantastiska sykunskaper."

"Fast hon ville ha en mössa",påpekade Dominique.

"Faktiskt inte. Hon ville ha en halsduk, precis som du. Men jag tyckte hon borde få en mössa istället."

"Varför?"

"Jag vet faktiskt inte. jag bara tyckte att hon var mer en möss-person."'

"Du är otroligt konstig."

Hans leende blev bredare.

"Jag tackar ödmjukast för komplimangen."

"Du är bäst."

"Du är nästan lika bra som jag."

"Som mig."

"Jag ger mig. Du är väl lite bättre än mig då. Men bara otroligt lite."

-----

Jag hoppas att ni gillar kapitlen med onödigt mycket dialog! Det vore trevligt med vår första kommentar, men fler röster är också super! Det ska om allt går enligt planerna komma upp ett nytt kapitel inorgon elr ev på lördag. Tack för att ni har läst!
PS. Please rösta elr kommentera!