T J U G O T R E

320 22 5
                                    

Jag klev in tillsammans med Oscar på vårt nya hotellrum vilket var extremt stort och fint.

"Jag tror jag får skicka hem dig med flyg. Varken du eller jag skulle överleva en till bilresa" sa Oscar med ett skratt.

"Skicka mig vart som helst, men inte hem" svarade jag och såg hur undrande ansiktsuttryck tog plats i hans ansikte.

"Varför inte?" frågade han.

"För att jag inte vill hem" svarade jag med en suck.

"Varför vill du inte hem? Och varför ville du ens ifrån Gävle? Du har aldrig berättat något om de? Har det hänt något där?" Han rabblade upp massa frågor och tittade oroligt på mig samtidigt som han tog mina båda händer i sina.

"Nej, det har inte hänt något" svarade jag och drog mig undan för att sätta mig på sängen med huvudet vilandes i händerna.

Alla minnen från Gävle slog helt plötsligt emot mig. Alla minnen om mina hemska föräldrar. De som jag dag för dag fick höra hur hemsk och äcklig jag var. Alla minnen från skolan. Hur alla bara skrattat åt mig, viskat saker om mig och bara varit allmänt elaka.
Och speciellt kom alla minnen om Oscar Molander.

Oscar Molander som jag var kär i. Trots allt han gjorde mot mig så föll jag ändå för honom.
Och en dag kom han till skolan, bjöd mig till en fest. En fest där han tog min oskuld, vilket jag var helt med på. Och jag hade berättat vad jag kände för honom, han hade ju varit snäll mot mig hela dagen. Och jag var kär, blind för verkligheten. Fattade inte att han betedde sig så för att han slagit vad med sina kompisar att få mig i säng. Förstod inte att det inte var för att han tyckte om mig.

Och självklart fick hela skolan veta det. Varenda en visste det. Att jag, Felix Sandman, bögen, var kär i Oscar Molander.

Mitt i allt började mina tårar rinna. Mina snyftningar fick Oscar att flämta till och snabbt sätta sig bredvid mig i sängen.

"Vad händer Felix?" frågade han.

"Inget" snyftade jag fram.

"Ljug inte" sa han samtidigt som han tog bort mina händer från mitt ansikte. Mina rödgråtna ögon mötte hans blå.

"Håll om mig bara" sa jag med en ostabil röst. Hans armar slingrades runt min kropp och drog mig närmare honom. Då och då lämnade han även en liten kyss mitt på mitt huvud. Och frågade varför jag grät, det lät han bli. Han förstod att jag inte ville prata om det.

***
asså det går verkligen segt att skriva just nu.
Men kommentera vad ni tycker så blir det roligare att skriva.

6000 km » foscarDonde viven las historias. Descúbrelo ahora