Jag har tidigare mått skit, men jag har aldrig fått för mig att skada mig själv. Jag har bara hållit all smärta inom mig. Men nu sitter jag här, i Gudruns badrum då jag för tillfället bor här, med ett rakblad i handen.
Prövande drar jag med rakbladet över min handled vilket orsakar en svidande smärta. Men samtidigt kändes det så skönt, att få slippa känna den psykiska smärtan genom att känna fysisk smärta.
Yttligare några drag över handleden gjorde jag innan jag släppte ner rakbladet på golvet då jag insåg vad jag höll på med.
Jag skar sönder min hud pågrund av mina föräldrar. Pågrund av Oscar Molander. Pågrund av Oscar.
Allt pågrund av människor. Människor som svek mig.
Så varför ens fästa sig vid människor om det ändå bara slutar med att de sviker en?
***
Väldigt oklart kapitel då jag typ sover när jag skriver dehär
