Halvgudar på Hogwarts

Del 7

*Harrys pov*

Jag öppnar dörren till sovsalen och kollar ner på uppehållsrummet på jakt efter min läxbok. Men istället för att hitta den ser jag Percy, Annabeth, Piper och Jason påväg ut. Varför ska de ut nu? Det är alldeles för sent att gå ut nu, gör vi de förlorar vårt elevhem massa poäng. Genast blir jag misstänksam. Vart ska dem egentligen?
Ron som ligger på sin säng och sorterar chokladgrodekort märker knappt när jag tar upp osynlighetsmanteln och smyger ut. Ljudlöst går jag förbi de andra med manteln på mig. De pratar på det där konstiga språket igen.
Jag följer efter dem genom korridorerna. När Filch går förbi hälsar Percy glatt utan minsta tanke om att vi kan förlora poäng. Som svar får han en lätt vink.
Vi kommer fram till Dumbledors kontor. Vad ska de säga till honom? De knackar på dörren och Dumbledor ropar kom in åt dem. De går in och sätter dörren på glänt, jag ställer mig vid öppningen och kollar in.
Dumbledor ler åt dem när de kommer fram till hans skrivbord.
Annabeth berättar om händelsen med "helvetshundarna" som hon kallar dem.
"...men det verkar bara vara Harry, Ron och Hermione som tänker på det", lägger hon till.
"Har ni pratat med Keiron?" Undrar Dumbledor.
Annabeth nickar. "Han sa att vi ska se om vi kan hålla vår identitet hemlig ett tag till."
Dumbledor nickar och reser sig upp och börjar sakta gå.
"Jag ska bara se till att inga objudna gäster hör, säger han. För ett ögonblick tror jag att han har sett mig men han stänger bara lugnt dörren framför mig.

Det första jag gör när jag kommer tillbaka är att hämta Ron och Hermione. Vi får egentligen inte vara ute i uppehållsrummet men Hermione säger till prefekten att vi ska göra en trolldryck som bara funkar att göra nu. Prefekten är förmodligen ganska trött för han nickar bara och vi slår oss ner i sofforna.
"Nu hoppas jag att du har en vettig andemening till varför vi behöver prata, du vet att vi kan förlora poäng", säger hon irriterat.
"Percy, Annabeth, Piper och Jason gick till Dumbledor. De berättade om det som hände i Hogsmead sen sa det något om att hålla hemligt sina identiteter", säger jag snabbt.
Hermione tittar skeptiskt på mig. "Jag hoppas att du inte hittar på det här bara för att du inte gillar dem. I undantag av Annabeth då?"
"Såklart jag inte gör!" Fräser jag och känner hur jag blir röd i ansiktet. "Och varför skulle jag gilla Annabeth för det?"
"Kom igen Harry du är ju inte direkt diskret", säger Hermione.
"Ska vi fortsätta diskutera mina känslor eller prata om det riktiga problemet? Tänk om de är dödsätare?!"
"Harry det där är bara löjligt!"
"Jag håller med Harry", säger Ron. "Jason har någon tatuering på underarmen, jag är nästan säker på att Frank har en likadan."
"Varför skulle de rädda oss från helveteshundarna?! Och prata med Dumbledor?!" Säger Hermione irriterat.
"För att få dem att lita på oss!" Säger jag.
"Jag håller med Harry!" Säger Ron.
"Sa de något mer till Dumbledor", säger Hermione argt.
"Något om att de har pratar med någon som heter Keiron", säger jag.
Hermione biter sig i läppen, som hon gör när hon försöker komma på något. "Keiron är ju Nentsien i grekiska mytologin, han som tränade Heracles och så", säger hon sen.
"Nummer ett så finns inte de där gudarna och nummer två så borde han vara död om han nu någon gång har funnits", säger Ron.
Hermione nickar men ser tveksam ut. "Det känns som om vi missar något."
"Vi pratar med dem imorgon innan frukosten, vi ser till att det är tomt i uppehållsrummet och sen låter vi dem inte gå för än det har sagt sanningen", säger jag beslutsamt.
Ron och Hermione nickar instämmande.

Nästa morgon går det lätt att få bort alls från uppehållsrummet, faktiskt så verkar alla ha bråttom därifrån och så fort vi är ensamma med de misstänkta blockerar vi utgången.
"Vi vill veta vad som egentligen hände", säger jag argt.
De kollar på varandra och sedan på oss. "Vad är det för identitet nu håller hemlig?"
Annabeth ser plötsligt arg ut. "Spionerade ni på oss?"
"Det är inte svaret på min fråga." Våra blickar möts och hennes gråa ögon trycker bort mina, motvilligt vänder jag bort blicken.
"Erkänn bara, ni är dödsätare!" Utropar Ron plötsligt. Hermione slår argt till honom i sidan.
Percy och Leo börjar flina.
"Är det dem onda? Dödsätare? Seriöst vem skulle vilja äta döden? Jag kan i alla fall garantera att ingen av oss nånsin ens har smakat", säger Leo och flinar stort.
"Man skulle ju kunna säga det om Nico fast han äter ju inte döden precis", lägger Percy till. Leo nickar överdrivet mycket och Nico kastar dödande blickar mot dem.
"nu är jag hungrig kom så går vi", säger Percy och de går mot dörren.
"Ni går ingenstans förrän ni har svarat på vår fråga!" Fräser jag.
Annabeth stirrar på mig med en så hård blick att det känns som om jag ska sjunka genom marken. Plötsligt undrar jag hur Percy står ut. Han kanske inte gör det och dumpar Annabeth så jag kan få henne. Det gör han i alla fall inte nu utan lägger armen om henne. "Ju snabbare ni låter oss gå desto snabbare får ni veta", säger Annabeth argt innan hon går förbi oss ut. När alla har lämnat rummet vänder hon sig om och trotts att hon står långt ifrån mig kan jag höra vad hon säger. "Vi berättar."
_____________
Alltså jag vill bara säga tack. Tack för 900 läsare och tack för alla kommentarer! Jag kan knappt förklara hur glad jag blir när ni bara kommenterar 😂 på ett stycke! Tack 100000000 gånger till just dig som läser detta.
-
En fråga till er bara:
Vilka av er har läst the Trials of Apollo?
-
//puffin