Halvgudar på Hogwarts

Del 14

*percys pov*

Nästa morgon består tills mesta del av att jag går runt med en sur Annabeth som har tillbringat den andra delen av morgon med att försöka övertala Keiron att berätta vem hon i skogen var. Utan resultat. Du förstår nog att det är därför hon är sur. Till slut satte vi oss ner i sanden vid strandkanten. Efter ett tag lyckas jag få ut lite av hennes härliga skratt och trots gårdagen känns allt helt perfekt.
Sen kommer Travis.
"Fienden är här!" Skriker han och jag reser mig på en gång och handen letar sig mot min ficka.
Han flinar när han ser mig.
"På vit flagg alltså, de vill tydligen snacka. Keiron vill att du och Annabeth kommer." Han lyckas ge ifrån sig ett till typiskt Hermes-unge flin men han förstår snabbt att han borde försvinna för sanden yr om hans fötter när han försvinner in i lägret igen.

Vi beger oss till halvblodskullen. Mycket riktigt står det två fiender vid gränsen. Ett monster och en trollkarl. Monstret är ett av de där monsterna som man skulle kunna mista för en människa. Han har svart axelångt hår, nästa kritvit hud och en svart böljande klädnad med ett röklikt mönster. Ögonen har en genomträngande guldig färg, inte som Hazels varma utan lika kalla och känslolösa som metallen. Pupillen är smal likt hos en katt och han håller händerna på en svart smal stav. Trollkarlen bredvid honom ser oerhört nervös ut, det är en dödsätare. Jag kan se det på tatueringen på hans underarm.
"Perseus Jackson", säger monstret med en lugn bestämd ton. "Äntligen får jag äran att träffa dig. Du förstår att det är oerhört svårt att missa ditt namn i Tartarus."
Han ler och visar en uppsättning kritvita tänder.
"Men det vet du förstås, du har ju redan besökt platsen jag tillbringat så många år i. Säg mej, trivdes du bra?"
"Vad vill du?" Morrar jag åt honom.
"Vi har en deal, de utvalda kommer till stenplattan idag, allihopa." Hans guldiga blick möter min. "Vi vill förhandla lite."
"Men om vi vägrar?" Säger Annabeth och lägger armarna i kors.
Monstret knäpper med fingrarna och och en bild, likt ett irismeddelande, visar en armé av monster som otåligt klampar omkring.
"Då är jag rädd att det är slut på ert lilla läger", säger han med en road torn.
"Skicka efter Camp Jupiter", mumlar jag till Annabeth.
Monstret ler ett roat leende och knäpper med fingrarna igen, den här gången visas ingången till camp Jupiter, som bevakas av en stor armé av monster.
"Jag tror tyvärr inte att det går."
"Hur vet vi att det här inte är en fälla?" Fräser Annabeth åt honom.
"Låt mig säga så här, om alla det utvalda kommer till stenplattan, ni får till och med ta med era andra vänner dit om ni vill, så lovar vi att inte attackera varken er där eller lägret det närmsta dygnet", säger han och ler självbelåtet.
"Svär vid floden Styx", beordrar Annabeth.
"Jag svär vid floden Styx", säger han. "Låt mig se, jag ger er tio minuter, annars är det..." han avslutar inte meningen utan drar med fingret över halsen. Och jag förstår precis.

___________
Nytt kapitel!
Kanske inte det mest händelserika men kände att jag behövde uppdatera men hann inte skriva mer tyvärr!
Och till er som följer mig, tack till 70 följare (:

OCH NU ÄR DET SNART TATINOF

Hoppas du gillar kapitlet!

//Elvira