Halvgudar på Hogwarts

Del 17

*Leos pov*

Jag skulle vilja säga att jag lyssnade på allt och förstod precis vad Keiron sa om våran nya fiende. Men om sanningen ska fram så är jag inte särskilt bra på och lyssna. Jag började lyssna men sakta men säkert förvandlades Keirons prat till ett svagt mummel i bakgrunden och jag kunde bara urskilja enstaka ord då och så. Men kortfattat hade jag fattat det så här. En gudinna som var dyrkad i en liten del av Grekland under antiken. Det var inte särskilt många som kände till henne så det slutade med att hon blev bortglömd. Blablabla någonting om att hon typ slutade existera under en period för att ingen visste att hon ens någon gång hade existerat. Någon, vem som helst på hela jordklotet, har någonstans läst en text eller något där hennes namn står och poff så finns hon igen, helt förbannad och bestämmer sig för att attackera halvgudarna. Varför? Ingen som helst aning men ni vet ju hur gudar är. Trollkarlarna kommer in i bilden då hon ville ha ännu mer makt och antagligen bli arg på ännu fler personer.
Jag slår vad om att Keiron sa ännu mer information och anades viktiga saker som är otroligt viktigt att veta, men som sagt var; jag är inte bra på att lyssna.

När möter är slut lämnar alla stora huset och återgår till sina aktiviteter. Jag ställer mig räcket på altanen och kollar ur över lägret, lite osäker på vad jag ska göra. Jag får fortfarande inte vara med på lägeraktiviteterna för någon fick för sig att spetsa mig var en bra idag och Will har förbjudit mig från att gå till bunker 9 för att han är rädd för att jag typ ska råka spetsa mig själv med en skruvmejseln eller något och göra skadan ännu värre (det har faktiskt bara hänt EN gång tidigare).
"Stackars Valdez, måste ta det lugnt och inte jobba med sina älskade maskiner", skrattar Piper och lägger armen om mig.
"Käften McLean, jag kanske spetsar mig själv igen om jag blir tillräckligt uttråkad."
Plötsligt blir hon seriös och hon ser orolig ut.
"Du kommer bli bra va? Du kommer väl inte...?" Hennes röst stakar sig och hon snyftar till.
"Jag kommer inte dö igen jag lovar." Jag kramar hennes hand.
Hon ger mig en svag nickning.
"Jag behöver gå och hjälpa till att städa stugan, vi ses senare." Hon ger mig en snabb kram innan jag ser henne försvinna bort mot stuga 10.

____________________
Okej förlåt så jättemycket men jag är skitdålig på att uppdatera om du inte märkt det. Här kommer i alla fall en ny del. Vill även påpeka att hela grejen med den bortglömda gudinnan är helt påhittad av mig så att nu vet.

Och tack till alla som fortsätter läsa den här boken, det betyder jättemycket

Och tack till 10k läsare!!

//Elvira