Halvgudar på Hogwarts

Del 18

*Percys pov*
Jullovet närmar sig sitt slut och trollkarlarna återvänder till Hogwarts igen och vi andra tillbringar sista veckan kvar i lägret. Allt är nästan precis som vanligt trots den gnagande känslan av hotet som fortfarande lurar bakgrunden. Jag har inte insett förrän nu hur mycket jag har saknat det. Stugorna, fånga flaggan, jordgubbsodlingen och det sena kvällarna framför brasan.

De sista dagarna innan vi ska bege oss tillbaka till Hogwarts igen besöker jag mamma inne i stan. Hon vet redan om allt som har hänt men lyckas göra det bästa av situationen som alltid och allting känns inte lika hemskt när vi återvänder till Hogwarts. Den här terminen behöver vi inte gå på några lektioner, vilket är en otrolig lättnad, och det gör att vi har det fritt fram att utforska skolans alla korridorer och vrår. Jag önskar att jag kunde säga att jag börjar hitta men sanningen är jag fortfarande följer efter Annabeth som en ankunge. Det hjälper inte att vi varje dagar hittar nya vägar och gränder och dessutom rör trapporna på sig. Vem designar en skola med trappor som rör sig??? Det är som gjort för att jag ska tappa bort mig, hade Kronos gjort det här med Olympen hade alla varit döda för länge sen och jag hade fortfarande letat efter vägen upp.

Och sen var det ju det här med den där förbannade stenplattan.
Vi hade tänkt att det förmodligen var bättre att vi var här på Hogwarts istället för i Halvblodslägret då vi skulle vara långt bort från stenplattan men såklart kan inte livet vara så enkelt. Bara några få dagar efter att vi återvänt till Hogwarts kallar Hagrid (en storvuxen men vänlig man som bor i en stuga precis vid utkanten av skogen) att hans hund hittade något imorse när det var ute och när vi kommer dit vad är det vi ser? Stenplattan såklart! Hagrid har lovat att informera oss ifall han märker något konstigt men hittills har det varit stendött, vilket nästan är mer frustrerande. Du kan inte slåss mot en stenplatta (tror mig vi har försökt och det slutade inte bra, rekommenderas ej) vilket gör att den bara finns där som ett ständigt hot. Vi undviker skogen så mycket som möjligt nu och håller oss inne i skolan eller vi sjön. 

Sjön är nog min favoritplats på skolan och jag spenderar så mycket tid som möjligt vid den. Tydligen ska det finnas många farliga varelser i den men aggressiva sjöjungfrur känns inte så hotande under den här situationen. Vi sitter där nu, jag och Annabeth.  Hon läser något på gammalgrekiska, tydligen har skolbibliotek ett enormt utbud, och själv sitter jag och är otroligt icke-produktiv.
"Hittar du något?"
Hon tittar frågande på mig, verkar inte ha hört vad jag sagt. Jag ska precis upprepa min fråga när en gestalt springer mot oss. Det är Jason.
"Något har hänt", flåsar han när han närmar sig oss. "Vid stenplattan."

___________________________
Två år senare med en ny uppdatering! Jag började med den här berättelsen 2015, 4 år sen och om jag ska vara ärlig så är jag inte alls nöjd med den haha. Dock så har jag haft otroligt kul när jag har skrivit den och kände plötsligt att det inte kändes rätt att lämna den halvfärdig så nu får vi se om den trots allt kanske blir klar, jag ska göra mitt bästa iaf!

//Elvira