En och samma värld

1. En ny början

Heej! Det här är då första delen av min nya bok "En och samma värld" som är en uppföljare av "Två olika världar". Så om ni inte har läst den första boken, gör det först. (Varning för korta kapitel i den boken, hehe.)

Måste också säga så ni vet att delarna i denna bok kommer bli längre än de i den förra. Den här boken är också enligt mig MYCKET bättre skriven, då jag skrev den förra för cirka 2 år sedan, och har utvecklats mycket sedan dess.

Men jag hoppas verkligen ni kommer tycka om den! Kram & ha en fortsatt bra helg! <3

Trevlig läsning!
-

Linneas Perspektiv
Jag såg på Caleb med ett brett leende då han koncentrerat försökte att knäppa knapparna på sin mörkblåa skjorta. Det hade gått två veckor sedan Caleb blev en människa och förenades med mig igen. Caleb hade berättat för mig hur han träffat en kvinna som förvandlade honom till människa i utbyte mot hans kraft att läsa tankar... Det hela lät lite konstigt men jag tänkte inte särskilt mycket på det.

Mamma blev såklart lite chockad när jag hade med mig en okänd kille efter min promenad och jag ljög för henne och sa att jag träffat honom på ön jag var på när jag blivit "räddad".

Calebs första inryck var inte heller särskilt bra. Han ramlade in på vårt hotellrum rakt framför mammas fötter och hon bara stirrade på honom.

Han blev också väldigt chockad när vi skulle äta fisk till lunch en dag och jag fick improvisera och berätta för mamma att han var vegetarian.

Han lärde sig sakta men säkert hur människovärlden fungerade, med min hjälp förstås. Jag och mamma skulle snart åka hem igen då vi bott på hotellet i över två veckor nu. Jag hade lyckats övertala mamma om att Caleb skulle få följa med och bo hos oss ett tag. Mamma gick med på det och jag tror faktiskt hon börjat gilla Caleb.

"Hur går det?" frågade jag Caleb när han inte lyckades knäppa den översta knappen på skjortan.

"Tyst, jag försöker koncentrera mig!" mumlade han och jag brast ut i skratt.

"Okej, okej, jag går och byter om", sa jag då jag endast hade på mig mjukisbyxor och ett vitt linne.

Vi gjorde oss iordning för att träffa några släktingar till mig bodde en bit ifrån hotellet. Jag hade frågat ifall det var okej ifall Caleb var med och det hade de inga problem med. Caleb var dock väldigt nervös. De ville veta i detalj vad som hade hänt, vilket jag inte var så sugen på att berätta om, men jag fick stå ut att berätta historien ännu en gång. Historien om hur jag föll från båten hade nämligen spridit sig mycket under en kort period och många ville intervjua mig om det. Jag hade fått gå igenom historien för Caleb flera gånger då han också fått förfrågan om att medverka i intervjuerna.

Jag gick in på toaletten och drog av mig linnet när Caleb plötsligt ryckte upp dörren.

"Ser jag bra ut?" sa han och såg sedan ner på mig och upptäckte att jag stod i bh. Han rodnade och jag drog på mig en ljusblå blus.

Jag älskar när han rodnar.

Jag hade använt en vågtång till mitt långa och vanligtvis platta hår då jag ville fixa till mig lite extra. Jag kollade på Caleb igen och tog ett steg mot honom.

"Du är snygg", sa jag och log. Caleb gav mig ett av sina sällsynta leenden, lutade sig fram mot mig och lämnade en mjuk kyss på mina läppar. "Kom nu, mamma är säkert redan här."

Jag och Caleb skyndade oss ut från hotellrummet och mötte upp min mamma i korridoren.

"Äntligen, det tog sin tid", suckade hon och Caleb skrattade lite nervöst.

Tillsammans skyndade vi oss att checka ut från hotellet och började småspringer mot busshållplatsen som skulle ta oss till släktingarna. Vi skulle stanna hos de ett dygn och sedan ta tåget ifrån de och hem igen... Gud, vad jag hade saknat mitt hem.

Jag, mamma och Caleb fick stressa till busshållplatsen då klockan var 12:46 och bussen skulle gå 12:50. Vi hann precis hoppa på bussen innan den körde vidare, som tur var.

Bussresan tog ungefär 45 minuter och jag och mamma pratade på medan Caleb satt tyst hela vägen. Jag visste att något var fel, men hade inte fått ett tillfälle att fråga hur det var med honom för plötsligt stod vi i dörren till min mammas syster (Maria) och hennes man (Pers) hus.

"Linnea", sa Maria vänligt till mig och drog in mig i en kram när hon såg mig. Man skulle egentligen inte kunna tro att mamma och Maria var systrar, för de var rena motsatserna till varandra. Maria är en vänlig men ganska tystlåten kvinna till skillnad från min mamma som är väldigt pratglad och ofta tar mycket plats.

"Ni måste berätta för oss vad som har hänt, i detalj. Du måste vara Caleb?" sa Per och såg på Caleb som stod bakom mig.

"Ja, trevligt att träffas", svarade han och skakade hand med paret.

Vi gick in till Maria och Per, som hade ställt fram kaffe i deras vardagsrum inför vårt besök. Vi satte oss ner och jag märkte hur alla såg mot mig för att jag skulle berätta historien. Jag bet mig i läppen.

"Öhm, mamma skulle du kunna...?" Jag såg hastigt på mamma och hon log och nickade. Jag vet inte varför jag inte klarade att berätta historien som jag så många gånger berättat för folk de senaste veckorna. Det var som att det tog stopp nu.

"Jag och Linnea hade varit och shoppat och vi båda var väldigt trötta när vi kom tillbaka till vår hytt. Jag somnade direkt och trodde att Linnea också gjorde det, men jag hade fel. När jag vaknade upp på morgonen så var hon inte kvar i hytten..." Mamma fortsatte att berätta historien från sitt perspektiv och jag såg på Caleb som lyssnade intresserat på henne.

Ingen visste att det egentligen var Caleb som hade räddat mig. Ingen visste att han egentligen tillhörde sjöfolket och inte oss människor. Ingen visste vår historia tillsammans. Det var så mycket som ingen visste.

"Jag ska gå på toaletten", sa jag plötsligt, reste mig upp och gick snabbt ut ur vardagsrummet. Jag gick in på toaletten, låste dörren, satte mig på toalettgolvet och tog ett djupt andetag. Hur länge till skulle jag och Caleb behöva fortsätta berätta den här falska historien? Jag hatar att ljuga.

Jag satt på golvet inne på toaletten en stund innan jag hörde hur någon knackade försiktigt på dörren.

"Linnea?" Det var Calebs röst. Jag suckade, låste upp dörren och drog in honom på toaletten med. "Hur mår du?"

"Jag vet inte..." svarade jag. "Jag är trött på att ljuga bara. Hur länge måste vi hålla på såhär?"

Jag såg in i Calebs blå ögon och han såg tillbaka på mig utan att säga ett ord. Efter att vi sett på varandra ett tag drog han in mig i sin varma famn.

"Vi klarar det, tillsammans. Okej?"