En och samma värld

4. Gymnasium

Linneas Perspektiv
Jag slog upp ögonen och gäspade sömnigt för mig själv. Caleb låg inte bredvid mig som jag hade hoppats på, så jag kisade för att se hur mycket klockan som satt uppsatt på väggen mitt emot var.

14:05.

Wow.

Jag var inte någon som brukade sova länge i vanliga fall, men jag antar att jag behövde lite sömn. Jag älskar att sova. Det är underbart att man bara kan komma ifrån sina problem för ett tag.

Jag gäspade igen och klev långsamt upp ur den stora dubbelsängen. Jag hade endast på mig ett linne och ett par mjuka shorts, så jag drog på mig min mörkblåa morgonrock som låg kastad på golvet bredvid sängen.

Det var Augusti nu och löven på träden hade redan börjat att ändra färg. Och snart skulle jag börja första året på gymnasiet. Jag var inte särskilt taggad på det, för jag kände så gott som ingen på skolan. Först hade jag funderat på att inte gå gymnasium, men mamma hade lyckats övertyga mig ("Annars får du inget jobb och kommer inte kunna försörja dig själv").

Vad Caleb skulle göra medan jag gick i skolan hade jag ingen aning om... Kanske skulle jag kunna fixa ett jobb till honom? Dock så hade jag ofta märkt att Caleb blev väldigt stel bland andra människor, så det kanske inte skulle vara så smart att skaffa honom ett jobb just nu, då han skulle behöva umgås med andra människor hela tiden.

Jag fann Caleb och mamma sitta i soffan i vårt vardagsrum och prata, men tystnade så fort dom såg mig.

"Vad?" frågade jag förvirrat och Caleb bröt ut i skratt.

"Ditt hår", skrattade han, reste sig upp och gick emot mig. Jag höjde på ögonbrynen.

"Vad är det som är så kul?" sa jag surt, vände mig om och gick ut i hallen för att se mig själv i spegeln.

När jag såg mig själv kunde jag inte heller låta bli att skratta. Vad hade jag gjort i natt egentligen? Mitt blonda hår stod åt alla håll och var hur elektriskt som helst. Om du hade sett mig så hade du nog skrattat lika mycket som jag och Caleb gjorde just då. Caleb dök upp i hallen strax efter mig, rörde flinande vid mitt "snygga" hår och kysste mig sedan mjukt.

Jag log och såg på Caleb. Allt var så perfekt.

Hela den veckan var helt perfekt. Vi tillbringade all tid vi hade tillsammans hemma hos mig genom att spela spel, se på film och bara prata med varandra i flera timmar. Efter en vecka var det alltså dags för mig att börja i Gymnasiet.

Det skulle bli så kul. Not.

~

Jag öppnade dörren in till klassrum 209, då det stod på lappen som jag nyligen fått hem att det var här min första lektion skulle hållas. Alla andra elever satt redan i klassrummet, jag mumlade en ursäkt till läraren om att jag var sen och satte mig sedan ensam vid en bänk längst bak i klassrummet. Jag kände ingen av eleverna, förutom Eva som jag hade bott granne med sedan lågstadiet. Men hon hade satt sig längst fram bredvid en längre mörkhårig kille, som förmodligen var hennes pojkvän.

Längst bak hade alltid varit min plats. Där bak kunde ingen se eller höra mig. Det var precis så jag ville ha det också.

Den unga mannen som stod framför oss i klassrummet såg ut att vara runt 25 år kanske, med blont rakt hår som gick nästan enda ner till axlarna och med gröna ögon. Han såg på mig en stund med en väldigt fundersam blick innan han såg ut över hela klassen och påbörjade lektionen.

"Välkomna, till er första lektion på Gymnasiet. Ni är antagligen inte glada över att vara här, för vem tycker om att gå i skolan egentligen?" började han och flinade för sig själv. "Men jaja, iallafall så är ni här för att lära er, så att ni ska få ett jobb i framtiden. Jag heter Tom och som ni kanske förstår så är jag lärare i historia. Vi tar upprop först och sedan kör vi igång med lektionen! Frågor? Bra."

Alla elever satt tysta med blicken riktad mot honom och sa inte ett ord. Lektionen handlade om andra världskriget, och jag kanske (...bara kanske...) råkade somna lite vid min bänk när vi såg på en dokumentär om Hitler.

När lektionen var slut skulle vi ha lunch och lyckligtvis gick Eva fram till mig och hälsade glatt när vi kommit ut ur klassrummet.

"Linnea! Hur är det med dig?" sa hon och såg medlidande på mig. Jag visste att hon syftade på "kryssningsolyckan" så jag svarade snabbt att jag mådde bra.

Den mörkhårige killen kom fram till oss och kysste Eva hårdhänt på munnen rakt framför nästan på mig. Trevligt trevligt.

Han verkade dock efter ett tag förstå att jag också stod där och vände sig mot mig med ett flin. Jag log osäkert tillbaka mot honom.

"Nea, det här är Anton, min kille. Anton, det här är Linnea, min... öh, granne."

Jag hälsade på Anton och hade redan nu kommit fram till att jag inte tyckte om honom. Han verkade tro att han var den snyggaste människan i världen där han stod och flinade mot mig och drog handen genom sitt hår. Jag tycker inte om personer som tror att dom är bäst på allt.

Men jag var iallafall glad att hade några att äta med, för hur tragiskt ser det inte ut när man sitter helt ensam i matsalen?

Kanske inte Gymnastiet skulle bli så illa ändå?
_______

Jag hoppas att det här kapitlet blev bra, för har inte hunnit kolla igenom det så noggrant, sorriii. Men tror boken kommer bli bättre och bättre ju fler kapitel som kommer ut, för har väldigt mycket idéer om vad som ska hända... 😏 Jag ska försöka att lägga upp nya kapitel oftare, men har mycket i skolan osvosv.

Hoppas att ni mår bra <333

XOXO

//Beckinovell