En och samma värld

13. "Caleb är i fara"

Linneas Perspektiv
"Har du märkt att Anton har varit lite off på senaste tiden?" frågade Eva med en suck när vi gick in i matsalen, för att äta köttfärssåsen och spagettin som serverades idag. Anton var inte i skolan, för han hade tydligen drabbats av en plötslig magsjuka. Jag fick dock en konstig känsla av att Anton faktiskt inte talade sanning.

"Jo, kanske det", svarade jag enkelt och skyfflade på massa köttfärsås och spagetti på min tallrik. När Eva inte tog någon mat gav jag henne en oförstående blick och hon bara rykte på axlarna.

"Jag har ingen matlust", mumlade hon och bet sig lätt i sin underläpp. Jag gav henne en lite bekymrad blick, men sa inget mer om det.

Vi gick och satte oss vid ett fyra-bord mitt emot varandra och jag började skyffla i mig köttfärssåsen, med en god aptit. Eva bara stirrade på något en bit ifrån vårt bord och jag följde hennes blick. Hon stirrade på fem killar i vår ålder som satt några bord ifrån oss, och lekte med deras mat genom att kasta ärtor på varandra.

"Vilka är det där?" frågade jag och Eva bet sig ännu en gång i läppen och vände blicken mot mig igen.

"Den där killen med rödbrunt hår och läppearcingar är mitt ex Kevin, han är helt psyko. De andra är väl antagligen hans kompisar", sa Eva bittert och jag vände blicken mot den muskulösa rödhåriga killen, och studerade honom en stund när han öppnade munnen medan hans kompis försökte pricka med ärtor in i hans mun.

"Han ser inte psyko ut", svarade jag och Eva suckade av irritation.

"Det är bara för att du inte känner honom. Passa dig för honom Linnea, han kan vara farlig", sa Eva allvarligt och jag gav henne en förvirrad blick. Farlig?

Nästa lektion den dagen var Svenska, som vi till min och Evas lycka fick håltimme på. Eva föreslog att vi skulle dra ner till stan och sätta oss på ett café och det tackade jag med glädje ja till. Men precis innan vi börjat gå mot stan, kom Tom fram till mig, igen. VAD VILLE HAN MIG EGENTLIGEN?

"Hej", sa Tom och jag bara stirrade på honom. "Du måste följa med mig till lärarrummet." Han hade sitt blonda hår uppsatt i en tofs i nacken, och bar en svart skjorta och ett par blåa jeans.

Nejnejnej, vad ville han? Skulle han mörda mig eller något? Jag blev lite rädd faktiskt. "V-Va? Jag har väl inte gjort något. Eller, jag vet inte, har jag det?", stammade jag nervöst fram. Eva gav mig en blick som sa ungefär Är-du-dum-i-huvudet-eller? Japp, det är jag nog.

Tom skrattade till lite innan han skakade på huvudet. "Du har inte gjort något, jag vill bara prata med dig. Ta det lugnt", sa han. Nej, jag kunde inte ta det lugnt. Ärligt talat så var jag ännu mer rädd nu. Prata med mig om vadå, exakt?

"Vi ses senare då, Nea", sa Eva och jag såg på henne med en bedjande blick. Hon fick inte lämna mig nu. Hon ryckte på axlarna, innan hon gick bort, ut ifrån från skolan. Jag suckade och vände mig mot Tom igen.

"Vad vill du mig?" frågade jag och Tom log, innan han gjorde en gest mot mig att jag skulle följa efter honom. Först tvekade jag lite, men följde sedan efter, Jag kanske skulle få reda på sanningen om jag följde med honom?

Min historielärare började gå mot sitt kontor, med mig hack i häl. Kontoret låg på skolans andra våning, och när han låste upp sin kontorsdörr blev jag ännu en gång en aning nervös. Han satte sig ner vid sitt skrivbord och jag satte mig förvirrat ner på en stol framför honom. Ett tag var det knäpptyst i rummet och jag skruvade på mig. Tillslut började Tom prata.

"Du undrar säkert varför jag har tagit dig hit", sa Tom och jag tog ett djupt andetag innan jag svarade.

"Ja, det undrar jag verkligen", sa jag.

"Jag vet om vad du har gått igenom. Du och Caleb", sa han och jag spärrade upp ögonen. "Jag vet att Caleb egentligen tillhör sjöfolket." Han bekräftade just att han faktiskt visste om allt. Men hur?

"H-hur?" frågade jag och Tom knep ihop läpparna. Han såg oroad ut.

"Caleb är i fara", sa han bara och jag rynkade på pannan.

"I fara? Och vad exakt menar du med det?" frågade jag, en aning misstänksamt.

"Iris är efter honom."

"Iris?" Jag förstod inget.

"Kvinnan som gjorde honom till en människa", sa han och jag slutade andas.

-
Jag vet att jag är dålig på att uppdatera, sorry. Men mår inte så bra just nu, så orkar inte och har inte så mycket inspiration till att skriva. Hoppas ni tycker om detta kapitel iallafall! <33

Xoxo /Rebecka