En och samma värld

17. "Vi måste döda henne"

Calebs Perspektiv

"Caleb, jag är din bror." Toms ord fick mig att stelna till. Tiden stod helt stilla.

Jag stirrade på Tom, sedan mot Linnea och sedan på Tom igen.

"Vad menar du?" frågade jag dumt och Tom suckade. "Jag har ingen bror." Mitt hjärta började dunka snabbare och jag kände hur pulsen ökade. Jag försökte allt jag kunde att hålla mig lugn, men det var svårt.

Linnea såg på mig med en lite nervös blick och jag rynkade på ögonbrynen. Varför satt hon här med honom egentligen? Visste hon om det här?

"Är det sant?" Jag såg på henne. "Är han min bror?" Linnea tvekade ett ögonblick, innan hon långsamt nickade. Jag reste mig häftigt upp, vilket resulterade till att både Linnea och Tom gjorde likadant.

"Och du visste det hela tiden, utan att berätta för mig?" frågade jag med en skakig röst. Jag fick lust att skrika rakt ut. Det här kunde bara inte vara sant.

"Caleb..." Tom la ena handen på min axel. "Lyssna på mig." Jag slog snabbt bort hans hand och backade några steg.

"Jag har ingen bror", mumlade jag igen. "Jag förstår inte..." Tom suckade av frustration.

"Men låt mig förklara då!" utbrast han med en hög röst och jag blundade. Vad fanns det för rimlig förklaring för något sånt här egentligen?

Plötsligt kände jag ännu en gång en hand på min axel och jag öppnade ögonen igen. Denna gången var det inte Tom som stod framför mig, utan Linnea. Hon lade båda händerna på min axlar och såg sedan på mig.

"Snälla, bara låt honom förklara..." sa hon och gav mig en mjuk kyss på mina läppar. När hon dragit sig ifrån mig svalde jag och såg på Tom, som såg en aning otålig ut.

"O-okej", mumlade jag sedan, när vi dragit oss ifrån varandra. "Förklara."

"Sätt er ner igen", befallde Tom lågt och jag bara såg på honom medan jag slog mig ner vid bordet igen. Linnea gjorde likadant. Jag kunde bara inte förstå att mannen framför mig
- Linneas lärare - skulle vara min bror? Hur kunde det stämma? "Hur ska jag börja?" fortsatte Tom och jag fortsatte studera honom medan jag svarade:

"Kanske du kan börja med varför du bor här på land om du egentligen tillhör sjöfolket?" och Tom försökte misslyckat ge mig ett leende som mer såg ut som en ful grimas. Sedan började han äntligen prata.

"Vi var en lycklig familj. Du, jag, Diana och Anna, mamma och pappa. Vi hade allt vi behövde och kunde inte må bättre, förrän den dagen för sexton år sedan som en kvinna började hota vår familj. Kan du gissa vem den kvinnan var?" Han pausade och jag kunde bara inte förmå mig att svara. Han talade sanning, han visste vad mina systrar hette. Jag fick hindra mig själv från att inte brista ut i gråt.

När ingen svarade på Toms fråga fortsatte han. "Det var Iris. Du vet nog vem hon är. Hon började hota vår familj om att ifall inte någon av oss gav upp vår fena och tankekraft till henne så skulle hon döda varenda en utan vårt folk. Självklart vägrade våra föräldrar att lämna ifrån oss, för vi var bara barn. Jag var nio år, du var strax under tre år och Diana och Anne var nyfödda. Jag var gammal nog att förstå vad allt handlade om, så jag gjorde det jag trodde skulle vara bäst för vår familj. En natt när ni alla sov rymde jag och letade upp Iris." Tom harklade sig och jag såg hur han med kämpade för att inte bryta ihop. "Jag överlämnade mig till henne."

Tystnad.

"Jag var bara ett barn. En nio-åring som inte ville något annat än att rädda sin familj... J-Jag har inte sett de på sexton år, Caleb!" Han hade höjt rösten och lät så desperat att jag nästan bara ville krama om honom.

"J-jag..." Jag avbröt mig själv. Det fanns inga ord som kunde uttrycka hur jag kände just nu och hur Tom antagligen också kände.

Han var min bror.

Jag tog ett djupt andetag. "Jag är ledsen", sa jag med en svag röst. Det var sant, jag var ledsen, rädd och arg. Ledsen för att Tom aldrig skulle få träffa Anne, Diana, mamma och pappa igen och arg för att mina föräldrar inte berättat om att jag faktiskt hade en bror. Rädd för hur Tom skulle reagera när berättade att de var döda.

Plötsligt kom jag att tänka på dagen när Iris förvandlade mig till människa och berättade att mina systrar var döda. Självklart var det hon som låg bakom det hela. Jag hade mina systrars mördare framför näsan på mig utan att veta om det.

"När jag upptäckte att du också var här på land blev jag först väldigt chockad.
När Linnea började gå på mina lektioner förstod jag att hon var anledningen till att du gett upp ditt liv i havet." Tom såg på Linnea och log. "Utan henne hade vi antagligen inte suttit här nu."

Det blev återigen tyst och jag vände blicken mot Linnea. Hon såg lika chockad och oförstående som jag, så hon kan inte ha vetat så mycket mer än att jag och Tom var bröder.

"Men..." Jag vände blicken mot Tom igen. "Det här förklarar ju inte varför Iris skulle vara ute efter mig nu", säger jag och Tom biter sig i läppen.

"Undrar du inte varför Iris ville förvandla oss till människor från första början?" Tom såg mig i ögonen. "Hon vill ha makt över både havet och land och det kan hon nu lyckas med genom oss. Under de senaste tjugo åren har hon dödad fler sjöfolk och sjömän än jag kan räkna. Hon tar deras tankekraft, sedan dödar hon dom. Hon planerar att bli så stark att hon kan regera över allt levande."

"Men varför vill hon döda Caleb?" frågade Linnea, som hade suttit tyst under hela samtalet.

"Hon vill döda både mig och Caleb, eftersom vi kan stoppa henne", svarade Tom och jag rynkade på ögonbrynen.

"Stoppa henne? Hur?"

"Vi måste döda henne innan hon dödar oss", sa Tom och till min egen förvåning blev jag inte rädd över hans svar.

-
Hej igen allihopa! <33
Har inte uppdaterat den här boken (eller något annat på Wattpad) sedan i Maj och kände att det verkligen var dags nu att börja uppdatera igen. Vet inte hur ofta jag kommer att skriva, men ska föröka att uppdatera någon gång i veckan.

Hoppas ni gillade kapitlet! <3

Kraaam