En och samma värld

2. Hemma

Bilden ovan visar ungefär hur Caleb ska se ut!

Andra delen av boken, kort i know men hoppas ni tycker om den ändå. <33

Igår så snöade det hela dagen, har slutat nu men fortfarande massa snö ute. Vill ha sommar ))):

Trevlig läsning! //Rebecka
-

Calebs Perspektiv
Jag och Linnea var tillsammans. Jag kunde inte bli lyckligare...

Men ändå kände jag den där sorgen långt inom mig. Jag skulle aldrig få träffa mina systrar mer för de var döda, borta. De blev dödade av mitt eget folk, sjöfolket. Det folket som skulle stå för harmoni och fred. Hur kunde det sluta så som det gjorde...?

Det enda jag kunde göra var att skaka av mig tankarna och bara se framåt. Se framåt på en framtid som människa, tillsammans med Linnea.

Jag, Linnea och hennes mamma Annie hade precis stannat utanför ett stort vitt hus. Alla husen här på land såg så annorlunda jämfört med de i havet, men jag hade vant mig vid de vid det här laget.

"Ja, det här är mitt hem", sa Linnea och jag log mot henne. Vi gick ut ur bilen, följd av Annie som bar på två riktigt stora väskor. - Jag hade erbjudit henne hjälp men hon var övertygad om att hon klarade det själv. -

Mina ben värkte för varje steg jag tog, trots att jag nu hade vant mig vid att gå. Jag hade inte sagt något om det till Linnea, för jag ville inte oroa henne.

Linnea fiskade upp en liten nyckel ur hennes bakficka på hennes vita jeans och låste sedan upp dörren. Vi steg in i huset, jag tog ett djupt andetag och andades in doften som luktade precis som Linnea.

"Såå, här lever ni?" frågade jag medan jag såg mig omkring i den stora hallen. Annie kom in strax efter oss, flåsade och släpande på de två resväskorna.

"Ser ni, jag klarade det utmärkt", flåsade hon och Linnea skrattade till.

"Ja, vi ser det..." svarade hon ironiskt och började sedan ta av sig sina skor. Jag gjorde likadant och knöt fokuserat upp mina svarta Converse, som Linnea berättat att dom hette.

Linnea visade runt mig i det stora huset och jag kunde inte släppa henne med blicken medan hon pratade.

Hon var så vacker.

Hennes gröna ögon var dom vackraste ögonen jag någonsin sett. Hennes blonda långa hår, hennes skratt och hennes personlighet.

Hela hon var perfekt. Och hon var min, bara min.

"...Caleb? Lyssnar du ens?" frågade Linnea och jag var tillbaka i verkligheten.

"Öh, förlåt."

"Du är hopplös", skrattade hon och närmade sig mig. "Men jag älskar dig ändå." Jag log mot henne med det där speciella leendet som bara hon kunde framkalla innan jag kysste henne hårt en lång stund.

"Jag älskar dig också."

Linnea och jag tillbringade resten av dagen till att ligga i sängen i hennes rum och kolla på film. Hon hade tidigare förklarat för mig hur film funkade och jag måste erkänna att det var rätt häftigt att se andra människor på en apparat. Min flickvän var dock tvungen att förklara för mig ett antal gånger att människorna på TVn inte dog i verkligheten utan bara i filmerna. Men jag menar, hur kan de inte dö när de får ett svärd genom hjärtat? Det kommer nog ta ett tag tills jag förstår mig på den här världen...

Just i det ögonblicken var allt perfekt. Jag glömde till och med bort vad som hänt mina systrar för ett tag... Om jag bara visste vad som väntade.