En och samma värld

11. "Min tjej glömde sin tröja här"

Calebs Perspektiv
Vem var Tom och hur kunde han veta om allt om oss? Fast å andra sidan så hade vi inte fått det bekräftat att han faktiskt visste om allt. Kanske var det bara vad han ville få oss att tro...? Jag var inte säker.

Jag hade iallafall lyckats övertyga Linnea om att gå till skolan idag, och sagt åt henne att inte tänka mer på det som hänt. Om Tom faktiskt visste något skulle vi få reda på det tillslut. Vi kunde nog släppa det för tillfället.

Eva (tyckte fortfarande att Rödluvan passar henne bättre) hade varit här dagen innan, för att muntra upp Linnea med disneyfilmer och chips. Varför tillät hon Eva att prata med henne och inte mig, som faktiskt visste om allt (och som dessutom var hennes pojkvän)?

Jag hade precis ätit resterna från pannkakorna - som Linnea vägrat äta dagen innan - till lunch och satt nu i soffan i vardagsrummet med fjärrkontrollen i handen och bläddrade bland dom många olika TV-kanalerna. En dokumentär om havet kom upp och jag suckade. Skulle världen aldrig sluta påminna mig om mitt ursprung? Nepp, antagligen inte.

Jag kunde inte förneka att jag faktiskt saknade mitt hem och mina syskon. Det skulle jag nog aldrig sluta göra. Jag kände mig bara så tom inombords när jag tänkte på att hela min familj var borta.

Det var bara så jobbigt, att behöva ljuga varje gång någon frågade mig om mitt förflutna. Men det är ju klart att folk undrar när jag helt plötsligt flyttar in i Linneas hus, utan att någon vet vart jag kommer ifrån. Annie kände mig knappt när hon lät mig bo med dom, och jag är sjukt tacksam att hon faktiskt lät mig bo hos dom redan från början.

Varje gång någon frågade om mitt förflutna brukade jag säga att jag kom från en familj från ön där Linnea blev räddad. Att jag hade levt tillsammans med min mamma, pappa och två tvillingsystrar, och sedan träffat Linnea och blivit kär.

Tja, allt var ju sant förutom att jag bott på den där förbannade ön.

Ett minne dök upp i mitt huvud av hur mamma och pappa kramat mig adjö, för något som de inte visste skulle bli den sista gången någonsin. En dag senare så blev båda dödade. Jag minns hur mamma hade sagt till mig att de bara skulle vara borta i tre dagar och att jag fick lova att ta hand om mina systrar tills de kom tillbaka. Jag hade gett mamma en allvarligt blick och lovat att jag aldrig skulle låta något ont hända dom... Se hur bra det gick.

Jag svalde några gånger för att få bort den där stora klumpen som nyligen hade bildats i min hals. Även om mina systrar hade varit världens jobbigaste, så saknade jag dom, väldigt mycket. Men nu var de borta, och de skulle aldrig komma tillbaka. Jag fick aldrig ens chansen att berätta att jag älskade dom.

Och det var inte det enda problemet. Jag kunde inte stanna hos Linnea hur länge som helst, utan skulle förmodligen snart behöva leta efter någon lägenhet att flytta in i...

Plötligt hörde jag hur någon knackade hårdhänt flera gånger på ytterdörren och jag reste mig med upp med en suck. Personen fortsatte att knacka och jag svor tyst för mig själv. Jag hade ärligt talat ingen lust att prata med någon just nu.

När jag öppnade dörren och såg Anton stå där utanför fick jag en liten chock. Vad gjorde han här? Kanske hade Tom berättat allt för honom och sänt mig hit för att döda mig? Jo, för det verkade ju väldigt troligt.

"Tjena."

"Hej?" svarade jag.

"Min tjej har glömt sin tröja här."

"Rödluvan?"

Han skrattade högt och jag insåg snabbt mitt misstag. "Öh, Eva mena jag."

"Hon har faktiskt färgat håret blått nu, så du får hitta på ett nytt smeknamn I guess", sa han och jag log lite.

Smurfen.

Han flinade mot mig, sparkade av sig sina gympadojor och gick sedan förbi mig och såg sig omkring på nedervåningen.

"Så det är här du och Nea bor?"

Jag nickade och följde efter honom när han började gå upp för trappan mot övervåningen där Linneas rum låg.

"Varför kommer inte Eva och hämtar sin tröja själv?" frågade jag påväg upp för trappan men fick inget svar. Anton verkar ju vara en riktigt trevligt kille, måste jag säga. Notera ironin.

"Är det här ert rum?" frågade han med en nick mot dörren till rummet. Jag nickade misstänksamt och han öppnade upp dörren och gick in, med mig hack i häl.

"Så det är här ni har sex alltså?" frågade han med en lite bister blick och pekade med sin högra hand mot sängen. Jag kunde inte hålla mig för skratt.

"Vad har du med det att göra?" svarade jag. Anton log tillgjort och sträckte sedan upp sin hand för att ge mig en high-five och jag skrattade till.

"Hon är en bra brud, Linnea. Ta hand om henne bara", mumlade han och började sedan rota i vår dubbelsäng efter Evas tröja utan resultat. Det var väl klart att jag tog hand om henne? Det skulle jag alltid göra. Så länge jag levde.

Tillslut hittade Anton den knallrosa tröjan, som på något sätt hade hamnat under vår säng. Han tog upp den och studerade den, och efter ett tag såg jag hur hans ögon spärrades upp.

"Den har ju massa bruna fläckar på sig! Vad har ni under er säng egentligen?" sa han med en hög röst och jag höjde på ögonbrynen. Bruna fläckar? Öh, jag vet inte, bajs kanske?

Jag drog tröjan ur hans grepp och studerade den en stund. Och mycket riktigt hade den bruna fläckar på sig. Kaffefläckar. Linnea måste ha råkat spillt kaffe någon gång, för det var då inte jag.

"Ta det lugnt, vi tvättar den", sa jag med en lugn röst och Anton rynkade på ögonbrynen.

"Min flickvän kommer döda mig... Jag måste köpa en ny tröja..." mumlade han för sig själv och jag bara flinade tillbaka.

"Det är bara kaffe, det går bort i tvätten", sa jag roat och gick ut från vårt rum, mot badrummet för att lägga ner tröjan i tvättmaskinen. Anton kom in i badrummet strax efter mig och såg på medan jag slängde ner tröjan i maskinen.

"Tack Caleb, du är rätt nice ändå", sa han och drog handen genom sitt mörka platta hår och slickade sig lätt om läpparna. Han såg ut som den typen av killen som alla tjejer var efter, så jag förstod ju varför Eva tyckte om honom. Han hade en kraftig kropp, med båda armar fulla av tatueringar som syntes då han endast bar en ljusblå t-shirt och han hade ett svart örhänge i vardera öra.

"Du är ganska nice du med", flinade jag och Anton blev tyst.

Och om jag inte visste bättre så skulle jag trott att han faktiskt rodnade lite.

~
Sååå, vad tycker ni om Anton egentligen? Själv så vet jag inte riktigt om jag tycker om honom eller inte, hahah. Det är lite 50/50. Kommentera gärna vad ni tycker och ge feedback för kapitlet. ((:
Vad ska det vara för shipnamn för Caleb och Linnea? Calenea? Linnaleb (uttalas Linnäjläbb)? Idk.
Är sjuk just nu, men försöker att skriva så mycket på Wattpad som möjligt ändå, för vill verkligen skriva klart denna bok.
Hoppas ni har ett bra påsklov hittills iaf så hörs vi i nästa kapitel!<3

Xoxo /Beckinovell