En och samma värld

14. Ut och tälta?

Linneas Perspektiv
Okej, så min lärare hade nyss berättat för mig att Iris, sjöjunfrun som gjort Caleb till människa, nu var efter honom? Man kan ju säga att jag var en aning förvirrad.

"Hur då? Jag menar. Det är ju inte möjligt. Hon är väl... Du vet... Sjöjungfru?" sa jag och såg på Tom som vilade sitt ansikte i sina händer en stund medan han såg ut att fundera på det hela.

"Hon vill döda honom", sa han och jag rynkade på ögonbrynen. Hela den här situationen var bara så konstig. Kanske drömde jag? En stund övervägde att nypa mig i armen, men kom fram till att det kanske hade sett lite skumt ut. Och vad tänkte jag med egentligen? Allt var för verkligt för att kunna vara en dröm.

"Varför skulle hon vilja det? Hon hjälpte ju honom", sa jag och Tom gav mig en lite irriterad blick, men fortsatte sedan prata.

"Hon hjälpte honom för att komma åt oss, människor. Men lyssna nu", Tom reste sig upp från sin stol och gick över till den sidan där jag satt. Han hukade sig försiktigt ner mot mig och såg in i mina ögon. "Ni måste fly, snabbt. Annars är det ute med oss."

"V-vad menar du med 'fly snabbt'? Jag kan ju inte bara sticka här ifrån...?" Jag började bli en aning nervös. Vad var det som hände egentligen?

"Bara lita på mig", sa Tom med en hård blick och jag höjde på mina ögonbryn och skrattade till. Han backade en bit ifrån mig och jag såg hur hela hans kropp var spänd. Han var antagligen upprörd över att jag inte tog hela situationen seriöst. Men det var väl inte så konstigt? Jag kände ju inte ens människan,

"Varför skulle jag lita på dig? Jag vet inte ens vem du är! Jag menar, det enda jag vet är att du är vår historialärare." Tom slöt sina ögon och det blev helt tyst i rummet. Jag ville så gärna veta vem Tom var, och hur han visste allt det här. Jag ville bara förstå hur allt låg till, så varför kunde han bara inte berätta? Efter ett tag öppnade han upp ögonen igen och såg på mig, och det var då något gick upp för mig.

Tom och Caleb var lika. Läskigt lika.

Vänta lite.

"Är du..." Jag tog ett djupt andetag. "Är du släkt med Caleb?" frågade jag och Tom bet ihop och vek sedan av med blicken. Jag bara stirrade på honom utan att veta vad jag skulle säga. De måste vara släkt, det fanns helt enkelt ingen annan förklaring. Men det förklarade fortfarande inte hur Tom kunde veta allt, och varför Iris skulle vara ute efter Caleb.

"Vi åker hem till dig nu, hämtar Caleb och sedan drar vi här ifrån. Vi måste skynda oss." Orden fick mig att stelna till. Vi kunde ju inte bara dra.

"Men vi kan inte-", började jag.

"Det är din killes liv som står på spel nu, sluta säga emot", röt Tom till vilket fick mig att bli tyst. Jag blinkade några gånger och såg på medan Tom tog på sig sin svarta rock, som hängde på hans skrivbordsstol och drog snabbt handen igenom sitt blonda hår. Sedan tog han tag i min arm och drog ut mig ur kontoret.

Calebs Perspektiv
"Nea, vad gör du här? Och vem är du?" hörde jag Annies röst utifrån hallen och jag reste mig snabbt upp ifrån soffan och gick för att se vad som stod på.

"Jag heter Tom. Linneas lärare", hörde jag Toms röst och mina ögon smalnade. Vad gjorde han här, tillsammans med min flickvän? När jag kommit ut i hallen möttes jag av Linneas nervösa och Toms en aning stressade blick. Jag förstod direkt att något var fel. Tom skakade snabbt hand med Annie och fortsatte sedan att prata. "Jo, Linneas klass håller på med ett naturprojekt och vi tänker därför övernatta ute i skogen över några nätter framöver... Men det har säkert Linnea redan berättat för dig?"

Annie gav Linnea en förvirrad blick men vände den snabbt mot Tom igen. "Nej, det har hon inte sagt något om, och ärligt talat har jag inte velat att hon ska göra sådana saker sedan... olyckan." Linnea såg ner i golvet och jag blev allt mer förvirrad.

"Hon kommer vara under uppsyn hela tiden", svarade han lugnt och Linnea vände upp blicken mot mig. "Dessutom kan ju Caleb följa med och ta hand om henne." Jag stelnade till och såg på Tom.

Annie tvekade lite innan hon svarade. "Jaha... Ja, okej då." Även hon såg lite förvirrad ut och det var inte särskilt konstigt. För hur ofta kommer egentligen en lärare hem till sina elever och berättar att klassen helt plötsligt ska ut och tälta?

"Så, följer du med Caleb?" frågade Tom och jag tvekade lite.

"Öh, ja visst", svarade jag sedan och Linnea log ett påklistrat leende. Annie såg misstänksamt från Linnea, till mig.

"När åker ni?" frågade Annie och Tom log mot henne.

"Jag är förvånad att Linnea inte har berättat det för dig. Vi åker idag."

"Idag?" utbrast Annie och Linnea skruvade på sig, medan Tom nickade.

En halvtimme senare hade jag, Linnea och Tom lämnat huset. Jag var helt omedveten om att det skulle dröja en väldigt lång tid innan jag fick återse det igen.

-
Just nu känns det bara som att inget kapitel som jag skriver i denna bok blir särskilt bra. Jag vet inte varför, menmen. Hoppas ni tyckte om de iallafall.

Jag började faktiskt gilla Tom iallafall mihih, han är så cool. Glad att jag skapade honom. ^^

Nu ska jag typ äta eller något, bye.

Xoxo /Rebecka