Dear, Daughter

* Första lövet *

________________________________

LUFTEN GICK DET IMTE TA miste om. Inte heller löven som tidigare varierat i olika gröna nyanser som nu började anta en guldig nyans i kanterna.
Till och med vinden medgav en känsla av höst, som om den ville visa de som inte märkt det ännu, eller förnekar det, att; "Hallå! Jag är här! Hösten är påväg."

Blaze suckade och lade ifrån sig sin ryckande tekopp. Ångan som bestod av miljontals små, små vattendroppar steg oavbrutet upp ur den marinblåa koppen som tonades och bestod i olika mönster som gick i höstgult, rött och orange. Den liksom rörde sig. Dansade.
   Som om vinden var melodin och ångan dansaren. Hennes brungröna ögon betraktade den dansande ångan. Den var vacker, och den blev aldrig tråkig att se på, som om den följde samma tråkiga, inövade koreografien – nej. Nej, nej nej. Den här dansaren följde sitt hjärta. Sin själ.  Den följde rytmen i universumet omkring den. Och ja, det skulle hon kalla en riktig konstnär.

Hon rycktes ur sin trans utav sin mormors fundersamma, men samtidigt roade röst. Och om hon inte misstog sig; lät den en aning hes. Som om stämbanden inte ville sammarbeta för att de känner sig trötta och förkylda. Ännu ett tecken på att Hösten var påväg. Hennes mormor får alltid, alltid hes röst på hösten. Så länge hon kan minnas har den varit så. En gång tog hon mod tills sig. När hon var ca 6-7 år och frågade sin mormor (som råkar heta Vinjeta) varför hennes röst var så konstig, och hon kan fortfarande inte riktigt förstå varför: men hon fick aldrig ett svar. Vinjeta hade bara stirrat på henne en lång stund och sedan vänt sig om, tyst och fortsatte skära morötterna. Men några år senare sa hon bara att det blev så på Hösten.

"Vad tänker du på?", frågade hon med sina ljusa, gröna ögon fästa på Blazes ansikte. De var i samma nyans som apelsinträdet några meter ifrån terrassen som de satt på. För en sekund blev Blaze rädd att de skulle bli gula, som de andra trädens löv.
"Inge-", hon avbröt sig tvärt. Det var en ren och skär lögn att säga att hon inte tänker på något. Tvärtom, hon blir nästan trött på hur mycket hon tänker. "Mycket." Sa hon istället och log. Vinjeta log ett snett leende, blinkade med ögat och lutade sig bakåt i stolen och smutsade på sitt te.
"Som alltid då." Skrattade hon efter att druckit en klunk. Sedan grimaserade hon lätt och hennes rynkor blev tydligare än någonsin. Som när man trycker ihop en filt och sedan slätar ut den. "Varmt."
Nu var det Blaze som skrattade, ett kuckligt, studsande skratt kastade sig ur hennes hals men det ända som hon sa var;
"Nähä? Det menar du inte?" Sarkastiskt. Hon rättade till sin Höströda, knottriga filt som kramade om hennes kropp. Förut hade hon aldrig kunnat avgöra om den var mörk orange eller röd – men nu har hon det. Den är röd. Trots att hennes flickvän Jenny brukar anse något annat. Ett oavsiktligt leende började ta form i hennes ansikte och bända mungiporna uppåt. Jenny. Hon saknar henne. Men just nu är hon i Belgien, Sedan ska hon till Frankrike. Och sedan hem. Hit. Till den lilla lugna staden Fall. Ironiskt, eller hur?

"Vadå?" Frågade hennes mormor nyfiket. Hon måste märkt av hennes barnbarns fåniga leende som klistrat sig fast i hennes ansikte.
"Jag tänkte på Jenny", förklarade hon, en aning generat och studerade sin smutsiga nagel. Hon borde verkligen fila dem. Och tvätta.
"Ahah", sa Vinjeta och hon nickade säkert förstående, och trots att Blaze inte såg på henne hörde hon hennes leende när hon pratade. "Just ja, när kommer hon hem?" 
"Om typ 3 veckor.", svarade hon och försökte låta så lugn som möjligt, men hon kände hur någonting började växa inom henne. Lycka. Förväntan och längtan efter att få höra henne skratta igen och höra om sin sommar. "Jag kan knappt bärga mig!" log hon snett.
Blaze kunde nu se hur guldkanten tog form i hennes mormors ögon.
"Ja... Hon kommer komma hem till en otroligt fin, fantastisk höst." Det var då det första orangeröda lövet föll. Och seglade ner från den blåa himlen och landade i hennes tekopp. Och lade sig tillrätta på ytan, och vilade sig där. Som att visa att Hösten nu är här.

*****
________________________________