________________________________
BLAZE VAR UTTRÅKAD. Denna typ av tråkighet som får det att krypa under huden på en, som får en att omedvetet bli arg. Blänga lite extra åt en fråga som upprepats, sucka en aning högre åt läxan eller plocka ner tallrikarna utan att vara speciellt försiktig.
"Jag har tråkigt."
"Vadå, har du inte läxor att göra?", svarade Vinjeta utan att slita blicken av korsordet hon hade framför sig. De svarta glasögonen med pärlor dit limmade var placerade långt ner på näsbenet och bläckpennan rörde sig rytmiskt i handen. Blaze himlade med ögonen.
"Men det är också tråkigt." Hon drog ett djupt andetag. "Och dessutom är nästa läxa till onsdag nästa vecka."
Hennes mormor lyfte blicken från pappret.
"Man kan aldrig göra läxorna för tidigt.", log hon retsamt.
"Sluta!"
"I just tell you the truth, you know."
Vinjeta ryckte på axlarna och gav ifrån sig ett lågt skratt.
"Lugna ner dig. Men kan du inte hjälpa mig med korsordet? Ett annat ord för apelsin?"
"Tråkigt." Nu började hon bli riktigt irriterad, så hon satte sig ner på det mörkbruna golvet och lutade sig frustrerad mot listen.
"Men Kye då? Det var väl ett tag sen du träffade honom?" Orden kom utslängda ur munnen men Blaze nappade ändå upp dem, med lysande ögon.
"Ja... Det var det nog." Medgav hon. "Förutom de tre lektioner jag har med han i skolan så var det nog kanske... 1,5 månad sen vi träffades?"
"Men dåså! Gå ut på en promenad med han då!" Blaze mormor slog ihop handflatorna. Medan hon gick mot köket där telefonen fanns hörde hon sin mormor ropa:
"Och förresten; apelsinen. Jag löste det."
____________________________________________________________
"Det borde vara förbjudet att vara såhär kallt i september.", muttrade Kye när Blaze mötte upp honom utanför hans hus 33 olidliga minuter senare.
Hans bruna, nyklippta hår var redan rufsigt och stod åt alla håll. Det liknade lite en igelkott, roligt nog.
"Jag tycker det är lite mysigt", sa hon och drog i sin på tok för långa halsduk lite. Hans bruna ögon betraktade henne skeptisk i några sekunder sedan fnös han för sig själv.
"Hmpf"
De började utan att säga något gå tillsammans längst vägen som var tom, förutom några få löv som dansade över vägen.
"Värst vad du verkar butter idag då?", frågade hon med ett snett leende medan hon betraktade sin vän. Hans näsa var redan illröd. Det var lite gulligt, trots allt.
"Ett ord; skolan."
De stannade upp. Tittade på varandra. Sedan skratta dem. Ett högt, hösthest skratt steg ur deras lungor som blandas och bildade en melodi. En melodi som steg genom luften och spred sig. Det var vackert, när hon lugnat ner sig en aning kisade hon mot Kye.
Hon hade saknat deras skrattanfall.
"Vad?", frågade han och kisade mot henne mellan hans lugg. Hans kinder var röda som nyblommande äpplen på Hösten. Trots hans minimala hat mot Hösten var han lite som Hösten själv. Frisk, röd, blommig och nyfiken. Och en aning butter.
"Jag... Har saknat dig." Hon svalde. Hon visste inte varför; men det var lite svårt att se på honom när hon sa det. De brukar aldrig prata på det sättet till varandra. Saker med undanskjuten humor brukar deras samtal bestå av 47% , men inte om dem.
Kye log ett friskt leende.
"Jag har saknat dig med.", log han, och aningen var det kylan – men hans kinder blev en aning rödare. "Trots allt."
*****
________________________________
ESTÁS LEYENDO
Dear, Daughter
Ficción General"Kära, Dotter" Så började det sista inlägget i Blaze Rosies döda mammas dagbok. Den otroligt tjocka dagbokens (som säkert bestod av flera hundratals sidor trots sin lilla, kompakta storlek) sidor som verkade vara väldigt välbehållen för att ta...
