Dear, Daughter

* Stjärnornas dans *

_________________________________________________________________________________

DET KÄNDES LITE KONSTIGT när de senare skulle säga hejdå och åka hem.

Blaze pressade fram ett stelt leende mot Klara, som log obekymrat tillbaka. Utan förvarning slog Klara sina spinkiga armar runt Blaze som chockat drog efter andan av den plötsliga närkontakten. Doften av kanel letade sig in i näsan samtidigt hon sa;

"Det var jättekul att träffas."

"Öh, detsamma!", svarade Blaze lite tafatt som Klara släppte taget och drog sig bakåt. Hon stannade i ett halvt steg bakåt.

"Så... vi ses?" ögonen lyste av förväntning. 'Du kommer väl tillbaka va?'  frågade de.

Blaze nickade, innerst inne väldigt tveksam, "Uhu." sedan insåg hon att det lät lite väl tråkigt som svar och tillade; "absolut!"

Men det var inte absolut. Hon gillar Klara, absolut. Hon gillar Emma, Linn och Jack - verkligen. Hon gillar Tobias och alla de andra som log och gav henne high-fives när hon segrade, som de känt varandra ända sen de kunde gå - jajamensan. Men den där lovsången gjorde henne illa till mods. Hon hade glömt att de befann sig i kyrkan, hon tänkte inte på bibelorden som var målat i snirkliga bokstäver lite runt om på väggarna, hon märkte inte det väldiga träkorset när de först kom in, hon tänkte inte på korsen som glimmade runt vissas halsar - hon bara njöt. Glömde bort förvirringen kring dagboken och allt runt omkring. Men så kom bara slaget i ansiktet, och regnet inom henne började ösa ner igen.

Hon var inte solen längre, hon fick inte vara solen mer än en kväll. Nu var hon månen, med sitt molniga inre igen. Smaken på tungan surt. Blaze såg sig omkring i salen, kände sig alldeles naken och såg hur alla runt omkring henne var klädda i strålande tro, färggranna färger... obeskrivligt vackra färger. De lyste så starkt att hon fick ont i ögonen. Variationen av färger var allt mellan gyllene guld till den klara färgen från smultron, till den klaraste av svalaste blå som gör änglarna avundsjuka.

Själv då?

Hon är klädd i grått, men nu svart. Hon är arg. Arg på hur glada och bekymmerslösa alla verkar. Hur hon ser i deras ögon att de inte saknar något. Eller någon. Eller några, som Blaze gör.

Hon saknar dem varje, himla dag. VARJE dag.

365 dagar om året; saknar hon dem.

Dessa personer har aldrig gått igenom något svårt, de vet inte var smärta är; lidande är inte bekant för dem. De bara står där, med alla bitar i sitt pussel och gråter glädjetårar. Hon hatar det. Och hon hatar sig själv för hatet hon känner för andras lycka och rena glädje.

Klara såg nöjd ut. "Härligt, så vi ses!"

"Det gör vi.", hon log, trots sitt hat. Hon är så fake. Om de bara visste om hennes sanna jag, då skulle det vara ett mirakel om de bara sa hej till henne. För kristna är perfekta, eller hur?

Hon frustade misstroget för sig själv. Det är ju löjligt, de är löjliga.

'Eller är det kanske du som är löjlig?', hördes en röst i hennes huvud. Den var lugn, och mörkare än hennes egen. Den lät inte anklagande, utan... likgiltig. Bara intresserad av sanningen, inte utav att ställa henne mot väggen och glädja sig åt hennes skam. Rösten kom bara så plötsligt, och med en sån pondus och mäktighet att hon ryste till. Den var formulerad som en fråga, men svaret var redan hackat i sten;

Hon.

_________________________________________________________________________________