Dear, Daughter

* Grace's Kafé *

________________________________

DET ÄR SVÅRT ATT FÅ ORDEN från sin döda mamma ut ur huvudet.
Orden som handlade om hennes framtid, barn, barnbarn... hoppet om en karriär inom författarskap.
Så fort det första inlägget i dagboken var slut blev sprickan inom henne ytterligare djupare. Klumpen i halsen höll på att explodera och en fontän skulle skapas av hennes ögon. Hon hade snabbt slagit ihop boken, darrande öppnat garderobsdörren med bultande hjärta och själ och lagt den längst in i en låda som tidigare bevarat hennes favoritskor under allt papper och skräp som nu fyllde den.
Hon ville inte se den. Hon kunde inte se den.
Ja, hon var arg.
Förbannad.
Skakad.
Illamående.
Synonymen för ett känslovrak.
En bomb som riskerade att explodera.
Men hon gjorde aldrig det. Hon bara satt där, stirrande tomt framför sig på sängkanten med livet snurrande omkring henne och räknade sekunderna till hon skulle spricka helt. Men hon sprack inte heller, men ilskan pyste ut genom sprickan som förvärrats under dessa 24 timmarna.
Men däremot var hon tom.
Helt tom.

"Jag hör ju att du inte mår bra Blaze", sa Jenny skarpt men ändå mjukt. Som ett papper. Att bara se hennes änglalika ansikte och höra hennes röst fick sprickan att kännas mindre stor. Ansikten på skärmen betraktade Blaze som metodiskt rörde om i sin kopp choklad.
Människorna runt omkring henne rörde sig världsvant genom kaféet, känslorna de var målade i bleknade lite i ljudet av kaffe, muggar som ställs ner mot de välpolerade träborden, skratten, den låga lugna musiken som dansade genom lokalen... Grace's Kafé var ett ställa för lugnet. Det är det hon säger i alla fall, den vackra kvinnan med det röda håret noggrant sammanflätat med hennes lena själ och röst som lät som vänligheten själv.
"Blaze."
Blaze såg motvilligt upp mot sin flickvän som skarpt såg på henne, lite som en dagisfröken som pratar mot ett barn som målat hela lekrummet väggar i tusch.
"Ja?", svarade hon och försökte sätta upp ett skydd genom sina ögon. Jenny var bra på att läsa av människor, lite för bra.
'Men det här kan hon knappast gissa fram', tänkte hon och utan att kunna förklara det; belåtet.
"Men sluta nu", fräste Jenny otåligt och Blaze såg hur käken spändes, "du kan berätta allt för mig Blaze. Allt. Oavsett vart jag befinner mig finns jag här. Så sluta bete dig–"
"Vissa saker vill man inte berätta genom en skärm på att kafé bland massa främlingar", avbröt hon och blängde tillbaka. "Sluta bete dig som att jag är problemet!"
Åh nej.
Jennys ögon hade mörknat en del, och Blaze var genast glad att det skilde en skärm mellan dem just nu.
"Jaha så vad är problemet?", undrande hon utan att släppa Blaze med blicken. "Jag?"
Hon suckade och drog sin hand genom det tjocka mörka håret. Ibland är Jenny onödigt dramatisk, vilket Blaze denna dag inte uppskattade speciellt mycket. Hon var inte på humör med att diskutera eller bråka, vilket hon aldrig är. Men kontrasten mellan den gråhåriga mannen tre bord ifrån henne med ett lugnt leende påklistrat på hans läppar och Blazes sura humör fick henne att bli ännu mer irriterad. Hon kände sig malplacerad bland dessa glada ansikten.
"Jenny", suckade hon, och utan att mena det, onödigt högt, "du vet att jag inte menade det så." Hon lutade sitt huvud mot sina händer och hon fick inget svar.
"Jag vill bara inte berätta det här."
Blaze lyfte sin trötta blick för att möta Jennys ansikte som mjuknat.
"Hemma då?"
"Inte över telefon heller."
"När jag kommer hem?"
Hon nickade en aning lättat.
"Ja. Jag saknar dig. Mycket."
"Jag saknar dig med. Förlåt, jag vill bara..."
Blaze mötte de bruna ögonen och viftade bort vad Jenny tänkte säga.
"Det är lugnt, jag vet." Nu log hon. "Jag älskar dig."
Ett leende.
"Älskar dig mest."

Graces såg med en svårtolkad blick på Blaze som satt dystert och rörde om i den kalla lilla chokladen som fanns kvar i den svalnade koppen.
"Är allt okej hjärtat?"

De flesta kan nog hålla med om att ljuga om hur man mår oftast är enklare än att berätta hur man egentligen mår – och inte försköna sitt mående. Skönare kan det också vara, att ljuga.
Men idag var det inte en sådan dag, idag skulle Blaze hålla sig till att vara så autentisk som möjligt.
Om Grace är det, då kan väl hon vara det?
Något som gör Grace's Café unikt är att det är lite en del av jobbet att slå sig ner och prata med kunderna. Trösta dem. Kolla hur de mår. Inte bara lämna av deras kaffe, utbyta några trevliga ord och sedan gå vidare för att upprepa processen.
Nej.
Här pratar de på riktigt. Grace gör det i alla fall, det är inte konstigt. Hon är bara den typen av person folk öppnar sig för – och ingen vet hur hon lyckas skapa känslan av den otroligt starka tilliten folk får för henne genom bara att ta emot deras beställningar.
En sak som kanske gör det lättare också är att Vinjeta och Grace har varit bästa vänner i ungefär 45 år – vilket resulterar att Blaze träffat på denna makalösa kvinna en del.

Blaze såg upp från sin kopp och mötte de varma gröna ögonen som hade en lätt rosa färg på ögonlocken. Ögonskugga.
Hon suckade djupt, skakade på huvudet och svarade:
"Nej."
Grace, som denna fantastiska människa hon är, hukade sig utan tvekan ner på sina knän så att hennes haka var i samma höjd som Blazes midja. Sedan omslöts Blazes tunna hand av ett par stora, knubbiga händer som doftade stark tvål.
"Hjärtat då, är du okej? Är det något speciellt?" De gröna ögonen såg oroligt sökande på henne. Sedan sa hon det som förmodligen var det bästa att säga just då:
"Men du... du ser ut att behöva en påtår."

*****
________________________________