Dear, Daughter

*Gyllene stämmor*

________________________________________________________________________________

Flickan som stirrade tillbaka mot henne  var inte Blaze. Det var bara en glasruta som skilde dem åt. Flickan på andra sidan var rödblossig med rufsigt hår. "Glad-ruffsigt".  Läpparna såg en aning svullna och röda ut för hon har lett och skrattat så mycket, ögonen gnistrade så Blaze fick ont i ögonen av att bara se på flickan.

Blaze var avundsjuk när hon stod där, ansikte mot ansikte åt lyckan själv. Det kalla vattnet porlade över hennes hy, men hon kunde inte vända bort blicken. Flickan såg ut som Blaze - men Blaze är inte solen. Hon är månen. Hon är dyster, alltid molnig. Det spelar inte roll vilken dag, vilken tid, vilken hon är med - hon är alltid molnig.

Visst; det suger såklart... men man lär sig acceptera sånt med sig själv.

Nu visades tänderna också, vad sjutton! Hur kan de glänsa lika mycket som ögonen?

Hon frustade till och var just på väg att vända bort blicken då hon insåg;

Det var ju hennes spegelbild hon såg på! Blaze stirrade chockat på sitt glada ansikte, samtidigt hon insåg att irritationen hon känt inom sig inte visade sig på utsidan. Har hon levt i en illusion hela sitt liv och trott hon ser arg och fientlig ut fast hon inte gör det i själva verket? Ögonen var inte mörka och fyllda av irritation mot världen, munnen var inte missnöjt nedvinklad, käkarna var inte hårt spända - hon såg faktiskt rätt snäll ut.

Blaze skakade på huvudet åt den nya upptäckten av sig själv. Helt otroligt...

Det ljumna vattnet sköljde över händerna, och den hallonluktande tvålen luktade härligt - inte en sån där löjligt söt doft som tvålar brukar vara. Nej, den här tvålen var en lagom söt doft, ingen huvudvärk närmade sig i alla fall.

     Klara stod kvar på samma plats hon stod på när Blaze gick iväg, med händerna nedstoppade i den långa kjolens fickor. Den var söt, svart och vid med massor av väck för att få en utstående effekt. Till den hade hon en tunn kortärmad skjorta, som var halvt instoppad i kjolen. Kvällens kläder passade verkligen Klara, hon utstrålar verkligen en sann "kjolmänniska".

"Klar? Blaze nickade och Klara klappade ivrigt händerna och svängde runt sitt huvud sökandes efter något. Det var ungefär ett 20-tal ungdomar där, vissa stod i grupp och pratade, vissa spelade spel, andra tog fika och bara strövade omkring. Blaze kunde inte finna Linn, Emma eller Jack någonstans. Jack försvann från början, och hon insåg först nu att Emma och Linn också var borta. Var det nästan inte lite otrevligt att bara lämna henne utan att säga något? Visst, de kanske lämnade när hon var mitt uppe i spelande, men sen när spelet slutade då? Blaze kände ju ingen där förutom de 3 (som hon knappt känner).

"Men... Linn och Emma, vart tog de vägen?" Klara ryckte på axlarna och verkad inte alls behöva tänka länge på vart de kan tänka sig befinna sig.

"Hm..., de förbereder nog sig för lovsången som kommer senare."

Hjärtat tog ett ofrivilligt hopp vid ordet "lovsång."

Åh nej.

Säg inte att de ska sjunga senare.

"Erm", hon harklade sig genomsynligt med oron som en stark lukt kring sig, "lovsång...?"

Hon nickade ivrigt och förklarade vidare;

Tydligen är de, tillsammans med Jack, med i lovsångsteamet - och de sjunger alltid en stund på slutet av kvällen. Ingen big deal, enligt Klara i alla fall. Hon verkade rättare sagt se fram emot det.

"Åh... brukar du sjunga där? I teamet liksom." Snälla säg inte att hon också kommer stå där uppe. Hon höll tyst tummarna och inväntade svaret.

"Ibland, jag kommer och går lite", ett kort skratt. Men hon verkade märka av Blazes oro och tystnade snabbt och granskade Blaze under en kort stund. Det var nästan lite konstigt hur hon plötsligt bara erbjöd sitt stöd. "Men... om du tycker det känns lite jobbigt med det här, du som är ny här och så, så kan jag absolut stå med dig under tiden. Om det känns lite konstigt liksom."

Chockat såg Blaze på Klara. Det var bara så... snällt.  Men samtidigt lite pinsamt, hon vill verkligen inte se osäker och liten ut - trots att hon är det.

Hon sökte efter orden. "Vad snällt! Tack." och tvingade fram ett leende, trots den gnagande känslan av oro som fortfarande fanns där.

______________________________________________________________________________________________________________________

Händer var uppsträckta vart hon en såg sig om. Ögon var slutna. Vissa grät till och med. Hon kunde inte hjälpa det, men näsan var ihopdragen och munnen underligt formad och bidrog till hennes ogillande ansiktsuttryck. Hon kunde verkligen inte hjälpa det. Det gick inte! Det bara pulserade en obekväm irritation och osäkerhet inom henne. Det stack verkligen i händerna, de visste inte vart de skulle vara.

Inte uppe i luften i alla fall.

Frågande såg hon sig om, oförstående över allas dramatiska reaktioner. Hur kan de bli så känslosamma över en låt att de börjar gråta och sätter sig på golvet? Nyss var alla tävlingsinriktade och... normala   och bara umgicks som vilka ungdomar som helst. Men plötsligt när alla samlats i bänkarna framför kyrkans scen verkade en blixt bara slå ner och alla var hysteriska.

"Vad är det här för dårhus?", frågade hon sig själv, mumlandes.  Ingen hörde henne som tur är, för sången var så högljudd.

Blaze ville bara därifrån. Rusa ut ur kyrkan, utan sin jacka om det skulle krävas, och bara fly hem. Hon vet inte ens vart hon är, men hon ska nog kunna hitta hem. Bara ta sig till något ställe, fråga om vart hon är och ringa mormor. Som tur kan Blaze lita på sin mormor så mycket att hon vet att Vinjeta skulle kasta sig i bilen för att åka och hämta upp henne.

Fast det klart; vilken vettig ansvarstagande mormor skulle väl göra det?

Det bara chockade henne hur stämmorna steg så klart och enkelt ur allas halsar, utan problem. Som len honung samlades de till ett gyllene moln i taket. Trycket där inne var helt galet starkt, trycket skulle kunnat lyfta taket som luft.

"

Our God is an awesome God,

He reigns from heaven above

With wisdom, power, and love

Our God is an awesome God

And when the sky was starless

In the void of the night

(Our God is an awesome God)

He spoke into the darkness

And created the light

 Our God is an awesome God

"

_______________________________________________________________________________________