Dear, Daughter

* Första inlägget *

Kye hade inte gått hem, han hade stannat.
"Vill du att jag ska gå hem Blaze?", frågade han försiktigt och såg ömt på henne under sin ostyriga lugg. "Det är helt lugnt om du vill vara själv liksom.", fortsatte han när han inte fick svar på direkten.
Hon bet sig i läppen, det skulle ju vara skönt att han fanns där... hon känner sig trygg med honom – men hon orkade bara inte prata eller vara med Kye just då. Men hon ville ha honom nära, men ändå vara ensam.

Hon var förvirrad som du säkert förstår.

"Alltså... jag vet inte", började hon tveksamt, "jag orkar bara inte vara med någon just nu... men jag vill inte att du går.", hon skrattade oavsiktligt till. "Logik på hög nivå."
Kye skrattade också till, men det var tydligt att han var nästan lika förvirrad som henne.
"Du vet..." Blaze öppnade sina öron, den kvicke Kye hade säkert kommit på en smart lösning, "jag förstår helt och hållet att du vill vara själv, men om du vill att jag finns "till hand" så kan jag kanske gå hem och hämta lite läxor och göra dem här?" 
Och så blev det.
8 minuter senare var han ute ut huset, och sedan efter 17 minuter var han tillbaka med en choklad (som han gav till Blaze) och sina läxor och en röd näsa. Och efter ytterligare 5 minuter satt han motvilligt ner vid deras matbord med läxor utspridda över hela bordet. Medan han var borta hade Vinjeta varit snäll och plockat undan deras o-undanplockade frukost, men hon hade haft ryggen vänd mot Blaze som stod lutad mot dörrvalvet hela tiden, och ibland skakade den till. Som om hon plötsligt grät. Sedan slutade den.
Hon var stark, Blazes mormor.
"Mormor?", sa Blaze tyst med händerna hårt omslutna om dagboken.
Vinjeta ryckte till vilket fick Blaze att misstänks att hennes mormor inte visste att hennes barnbarn varit där hela tiden.
"Kära nån!" Hon vände sig tvärt om, med ena handen vilande på hennes bröst, som om den gjorde ont. "Åh, det var bara du hjärtat", sa hon svagt med ett framtvingat leende som var lika svagt som hennes röst när hon såg Blaze som stod där, förskräckt över hennes mormors reaktion.
Vinjetas ögon vigandes en aning när hon märkte dagboken i Blazes händer, sedan suckade hon.
"Kom hit", mumlade hon och sträckte ut armarna i en välkomnande gest, som Blaze genast sprang in i.
Och där brast det.
En våg av tårar strömmade ut ur dessa två par ögon och för varje tår verkade kramen bli hårdare. Blaze (som är längre än sin mormor) lutade sitt tårdränkta ansikte mot Vinjetas axel, och även trots det gjorde ont i nacken. Det gjorde ont i henne.
Hon har alltid trott att det inte finns en chans att få lära känna hennes mamma. Hon är ju död liksom.
Men... chansen finns kanske där? I form av papper? Bara tanken på att få ta del av Janieys tankar var för otrolig för att förstå. Såklart har Blaze alltid haft hopp; men någonting (förmodligen hennes förstånd) har ständigt intalat henne att hon är galen. Att det inte är någon idé att hoppas på någonting som aldrig kommer att hända. Och Wips så finns det där något som skulle uppfylla hennes dröm framför henne.
"Såja såja", hörde hon Vinjeta säga svagt och sedan dra in snoret som rann nerför den röda näsan. Vinjetas handrörelser (som säkert skulle föreställa tröstande klappningar) gjorde lite ont vid det här laget på hennes rygg, men hon sa ingenting. Hur länge de stod där vet hon inte, men de minuterna kändes som en halvtimme av bara känslor.

De var inte en mormor och ett barnbarn.
De var inte Vinjeta och Blaze.
De var inte en mamma och en dotter.
De var känslor i fysisk form. Gjort av kött och blod.
De var Livet.

Men till slut gav Blazes mormor henne en sista klapp och sköt sitt känslonervbrak till barnbarn ifrån sig, bara några centimeter med blicken fäst på Blazes röda ansikte, och de darrande gamla händerna vilade på Blazes ömma axlar. Fingrarna skulle säkert lämna avtryck på den skära hyn. Men hon brydde sig inte.
Vinjeta släppte taget om en av axlarna för någon sekund då hon drog sin ärm över sitt ansikte och skrattade till. Tårarna som hon torkade bort lämnade mörka märken mot tyget och hon mumlade något som lät som: "wow".
"Men du?", började hon med den ljusgråa håret ståendes åt alla håll, "varför gråta? Vi ska ju le och vara glada! Hörrudu–", sa hon ömt – men samtidigt på något sätt skarpt och satte ett finger under Blazes haka när Blaze vände bort sitt huvud. Med fingret under hakan tvingades hon se på sin mormor. Hon kunde inte hjälpa det; men hon blängde. Som ett barn. "Se inte ut sådär! Hör du det Blaze? Vi borde vara glada! Du får äntligen en chans att lära känna Janiey!"
En våg av illamående anföll henne, en våg av rädsla att bli besviken. Hon har alltid fantiserat om hennes mamma, om vilken fantastisk varelse hon måste varit. Ett vackert mysterium.
Tänk om hon var en äcklig typ? Som Jona i Blazes årskurs? Som vet bäst, är narcissistisk och empatilös?
"Jag är glad!", fräste hon till svar, helt omotiverat arg. Hon skämdes över att hon inte var glad. Hon borde för sjutton vara överlycklig! Men hon är en människa. Otacksam och bitter. När hon väl får det hon vill vet hon inte vad hon ska ta sig till.
Vinjeta ryckte till av tonfallet och kastade en svårtydd blick på Blaze som började rodna genom tårarna.
"Förlåt", mumlade hon utan att kunna se sin mormor i ansiktet, som fortfarande var förvirrat. Var kom den plötsliga vreden ifrån?
Måste hon tänka.
Med den ursäkten snodde hon snabbt åt sig dagboken hon lagt ifrån sig på köksbordet och skyndade med världen runt om henne iväg. Hon behövde luft. Och näsdukar.

________________________________
17/9-85
13:12

Kära Lee,

Visst är det en otroligt vacker bok, eller hur?
Mamma gav mig den i Onsdags. Hon hade varit iväg på någon typ av marknad, men jag ville inte följa med. Läxor kommer alltid först! Jag ser verkligen fram emot mina betyg, Lee.
Mrs. Steinfield har sagt att jag har ytterst goda chanser att få ett A i svenskan. Hon höll mig kvar efter lektionen hon haft (det här är inte gången hon pratade om A)  – först blev jag lite förskräckt, men jag såg att hennes ögon log.
"Jo, jag ville bara ge dig lite beröm Janiey över ditt hårda arbete... du har minsann talang du! Fortsätt så."
Inte för att skryta, men trots att jag brukar få beröm blir jag lika paff varje gång.
Tänk om jag har en framtid genom skrivandet? Tänk om jag kommer sitta som gammal vid en kopp te, med mina barn och barnbarn och läsa mina verk?
Det är bara en sådan häftig tanke. Men först får jag hitta en kille.
Som James. Han är söt. Jag fann han faktiskt betrakta mig genom springorna på hans bruna tjocka lugg som jag bara vill dra en hand genom. Åhhhh de där ögonen! Jag vill inte att han ska sluta titta, med hans bruna fina ögon. Men så fort han såg att jag märkte han vände han bort blicken. Typiskt.
Men jag tror att jag ska börja prata med honom någon dag, jag måste prata med honom någon dag. Önska mig lycka till Lee, med min jakt på kärleken.

Din
Janiey
Only Love
________________________________