Dear, Daughter

** Den ljuva segern **

________________________________DÄRINNE VAR DET ALLDELES stimmigt utav människor. Alla rörde sig mot olika riktningar; scenen påminde henne om förvirrade fiskar i ett akvarium – och ingen visste vart de skulle.
De osäkra följde med strömmen, och de självständiga ledde antingen strömmen eller rörde sig ensamma i sin riktning.

Hon skulle följt med strömmen.

"Följ med här, krokarna är där borta", sa Linn i hennes öra då hon tryckte Blaze ledande framåt genom alla dessa underligt taggade ungdomarna som aldrig tycktes ta slut.
   Skratt, rop, höga röster och hälsningsfraser fyllde upp hela lokalen de befann sig i. Ett vitt stort rum med stenplattor som golv, två speglar på varsin sida av två dörrar som förmodligen ledde fram till badrum, en vägg där tjugotals krokar radade upp sig och såklart; olika tavlor på Jesus och annat bibelrelaterat och citat.

Blaze nickade och mumlade: "Okej" medan hon lät sig ledas fram. Hela situationen var bara helt främmande för henne och det gjorde henne lite orolig över att se hur alla verkade känna alla; och där kommer hon – den nervösa homosexuella syndartjejen.
Men det Emma hade sagt tröstade henne och Linns snälla ögon värmde henne.
"När börjar det?" Hörde hon någon säga vilket fick ett smått stressat svar:
"Om 6 minuter. Men vi måste hitta platser."

Efter att ha fumlande sökt efter en ledig krok (Blaze tycker det känns otrevlig att hänga över andras jackor) hittade de en ledig krok i den värsta tänkbara platsen; bakre raden av krokar – längst in i ett hörn där de kommer ramla av om det som hänger på krokarna nuddar hörnets vägg. Men det var en krok i alla fall.
"Äsch vi får dela", mumlade Linn och de andra instämde.
"Vi borde skynda oss, det är rätt många här ikväll. Ovanligt många faktiskt."
"Ja eller hur? Jag kan inte ens komma ihåg när det var så här många sist.", sa Linn fundersamt och såg sig omkring, man kunde verkligen se hur hon letade i huvudet.
"Men när vi hade brasan kom väl det väldigt många?" Frågade Emma, som att det fanns ett facit. Men det finns inget facit, om det fanns ett önskar hon att hon kunde få ett om hur kvällen skulle bli.

****

"Välkommen!" Var det välkomnade ordet hon möttes av när de var på väg in till kyrksalen.
En man med fyrkantiga, tjocka glasögonen och brunt skägg såg på henne med glittrande ögon och ett stort leende. Han stod i dörröppningen till den stora salen, ett par broschyrer av något slag höll hand hjärtligt mot bröstet. En glänsande ring omslöt hand ringfinger, och av någon anledning gjorde det Blaze glad. Att se personer som är gifta, fast i för sig kan ha vara en av de sorgliga människor som behåller sina ringar även efter skilsmässan - trots att deras förra fru eller man redan hittat en ny partner och redan skaffat villa och hund. "Härligt att se er! Ny vän?" lade han glatt och nyfiket till och lät de bruna ögonen glida över till Blaze som nervöst kastade blickar in i salen som den gläntade dörren avslöjade. Bänkarna var fulla av glada ungdomar, och den överdrivna lyckan gjorde henne illa till mods. Varför ler alla? Vad har de för piller? 

Ingen sur min verkade existera, och hur dumt det än låter så fick det henne att känna sig ensam. Hon log i för sig, men det passade inte hennes ansikte. Det skavde obekvämt, och det var bara för att visa sig ofarlig. Hon smittar inte dessa rena själar. 

"Tack.", log hon svagt och såg mot Emma och Linn, för att signalera: "Svara ni."

"Kul att vara tillbaka, och ja! Vi lyckades lura hit henne." Emma skrattade hjärtligt till, vilket mannen och Linn också gjorde - vilket stärkte aningarna att de har sagt den frasen många gånger. Som om det ska vara ledsamt hotfullt, som en fälla.