Double Trouble

Kapitel 1 - Nytt

Kapitel 1 - Nytt 

"Har du allt?" Jag nickade och kollade ner på min ryggsäck på marken vid mina fötter. Linda la en han på min axel och sa, "Det här blir nog bra ska du se, Sandra och Anton vill ju så gärna att du ska trivas hos dom." Jag skakade av mig hennes hand och tog ett steg tillbaka. "Jag kanske inte vill trivas?" Muttrade jag surt. Linda suckade och gav mig en sorgsen blick. "Uppför dig bara Denise." Jag suckade och plockade upp min ryggsäck från marken och slängde den över axeln. "Jag ska försöka." Ett litet leende ryckte i hennes ena mungipa och hon sträckte sig fram och öppnade taxi dörren för mig. Jag suckade la en hand på Lindas på bildörren och log lite. "Jag ska försöka." Hon log varmt och gav mig en enarmad kram. "Vi kommer sakna dig Denise." Jag kramade henne tillbaka och blinkade ett flertal gånger för att hålla tillbaka tårarna. "Jag kommer sakna er också." Med det sagt ruskade jag av mig hennes omfamning hoppade in i taxin och stängde dörren efter mig med en smäll. Jag drog av mig ryggsäcken och slängde den på sätet bredvid mig. Jag lekte med kanten på mina jeansshorts samtidigt som jag försökte att motstå lusten att kasta mig ur taxin och springa min väg. Jag ville inget av det här. Jag vill inte flytta till en ny stad, en ny familj, en ny skola. Jag avskydde att vara den tjejen. Den tjejen som alla kommer viska om bakom min rygg, hon utan varken föräldrar eller hyfs för den delen. Visst, jag kan uppföra mig. Jag kan börja om på nytt, få nya vänner. Bli accepterad. Men jag.. jag orkar inte. Jag orkar inte le och fladdra med ögonfransarna som en hopplös bimbo. Jag vill inte hjälpa och vara snäll mot alla jag möter, trots att jag inte får minsta blick tillbaka. Jag orkar inte sätta på mig en mask av perfektion. Jag suckade och övergav kanten på mina jeansshorts och drog fingrarna genom mitt hår. Tiden gick. Bilar, människor och gulliga små radhus blixtrade förbi utanför fönstret. Jag lutade pannan mot fönstret samtidigt som jag granskade synen framför mig. Jag trodde jag skulle spy. 

Det här området, den stod för allt jag var emot. Perfektion. Grannar som glatt hälsade på varandra över sina vita staket, vit målade villor som vilade på perfekt klippta gräsmattor. Inget graffiti, inte minsta lilla skugga av vandalism eller någon sorts olydnad i  den här soliga förorten inte. Allt var så äckligt perfekt. Blåare himmel, grönare gräs, vitare staket än någon annan stans. Bländande leenden och vinkade händer vart jag än såg. Gud ta mig härifrån. 

Jag smällde igen bildörren med en smäll och rätande till min ryggsäck samtidigt som jag kollade upp på den gigantiska villan som tornade upp sig framför mig. Jag ville inget hellre än att kasta mig in taxin igen och böna chauffören att köra mig tillbaka Och jag var påväg att göra just det när dörren till villan framför mig flög upp och en leende kvinna kom stormade ut. Fan. Jag fumlade efter handtaget efter mig, Kanske om jag var tillräckligt snabb..? Men det var försent. Sandra aka min nya fostermamma drog in mig i en parfym stinkande kram och höll nästan på att krossa mig. "Denise!" Sa hon med ett bländande leende. "Vi är så glada att du kom hit säkert!" Säkert? tänkte jag. Två timmars taxitur. Jag himlade med ögonen. Livsfarligt. Men jag svalde alla sarkastiska kommentarer och kramade henne tillbaka. "Skärp dig Denise!" tänkte jag. Du har ett underbart par framför dig som har gått med på att se dig som din egen, bete dig för i helvete! Du är 17 år för guds skull!" Så jag tog ett djupt andetag och svarade henne. "Jadå, ingen fara på vägen." Jag skrattade lite lätt för effekt och vågade mig på att se på henne. Hon log varmt mot mig med ögon strålande av lycka och förväntan. "Jag förtjänar inte dom här människorna tänkte jag. Dom kan få så mycket bättre än det här." Sandra la en hand på min axel och kramade den lätt. Hon skrattade lågt. "Jag vet vad du tänker, men så illa är det inte, kom, jag har gjort lunch till dig." Jag blev lite förvånad över att hon plötsligt verkade så normal men följde ändå lättat med henne in i huset. Jag hängde av mig min skinnjacka men behöll min munkjacka på, medans jag sprakade av mig mina slitna Converse. Sandra babblade glatt på där hon stod framför mig. "Anton kommer hem om någon timme, han lyckades inte få sin chef att låta honom sluta tidigare, vresig typ den mannen jag svär att om…" Hennes röst tonade långsamt bort medans jag såg mig omkring. Hallen jag stod i var vitmålad med en stor hallspegel med en liten pall i beige- aktigt tyg nedanför. Bredvid hallen fanns en öppning till vad jag gissade var köket och jag kunde skymta en stor ljust trä färgad trappa bakom hörnet. Jag kollade ner på mina  omatchande strumpor medans jag försökte fundera ut om jag gillade stället eller inte. "Denise?" Jag tittade förvånat upp, jag hade helt glömt bort Sandra som stod och malde på för full maskin framför mig. "Åh.. förlåt, vad sa du?" Jag log nervöst. Hade jag sabbat det nu? Men Sandra bara log och pekade neråt korridoren. "Vill du att jag ska visa dig ditt rum?" Jag nickade lättat. Hennes leende blev bredare och hon visade med handen att jag skulle följa efter när hon började gå ner längs den korta korridoren till trappan.