Double Trouble

Kapitel 27 - Jag älskar dig

Kapitel 27 - Jag älskar dig 

When salted tears won't dry

I'll wipe my shirtsleeves

Under your eyes

These hearts will be flooded tonight

I'll wipe my shirtsleeves

Under your eyes

Aidens fingrar kammade långsamt igenom mitt hår samtidigt som jag stirrade upp i det vita taket, vilandes mot hans bröstkorg. Efter ett tag av att ha stått och vinglat från sida till sida i det övergivna sjukhusrummet, så la vi oss ner på den kala sjukhussängen som inte blivit bäddad än istället. Och det var där vi låg nu, Aiden fingrandes med mitt hår och med min blick i taket och mun stängd. Jag hade inte sagt ett ord på en timme. Aiden hade försökt få mig att prata några gånger, bönat snarare. Bett mig att inte kasta bort den här chansen. Men jag hade inte ens behagat mig att svara, jag bara låg stilla mot hans bröst och följde hans brösts rörelser när han andades. Det kändes som om det var det enda jag kunde göra, det kändes som om jag öppnade munnen, sa en mening utan att tänka efter skulle jag drunkna i det becksvarta vattnet. Och jag var inte säker om Aiden var en tillräckligt stark livboj för att föra mig upp till ytan om det hände. 

Aidens fingrar slutade plötsligt kamma mitt hår, och jag kände hur hans drog efter andan. Jag gjorde detsamma, drog efter andan och koncentrerade blicken på ett födelsemärke på hans nyckelben. 

"Denise." Jag började nynna tyst för mig själv, osammanhängande melodier och gamla barnvisor, i ett försök att stänga honom ute. Hans röst var alltför inbjudande, lockande, bedjande. Det gjorde ont att stå emot. "Denise." upprepade han, högre den här gången, och jag bet mig i läppen samtidigt som jag fortsatte nynna för mig själv. Plötsligt rörde hans sig under mig, och jag kände hur han lyfte mig uppåt. Jag blinkade förvånat till, och när jag öppnade ögonen igen så satt vi båda upp i sängen. "Denise." morrade han, hans ögon borrade sig in i mina och jag svalde. Jag öppnade darrande munnen i ett försök att börja nynna igen, men han gav mig en hård blick som fick mig att stänga den igen. "Det räcker nu." mumlade han och strök min kind. Hans ögon hade mjuknat igen, och hans tonfall var bedjande. "Du kan inte, bara… sitta här och ignorera det uppenbara problemet Denise, det är inte ens ett problem till att börja med." Jag skakade stumt på huvudet och började fingra på kanten av hans tröja istället i ett försök att distrahera mig själv. Hans händer fångade mina och bände långsamt bort mina fingrar från hans tröja innan han höjde ena handen till min haka, för att lyfta den uppåt. Hans ögon mötte min, och hans mörkbruna ögon, smältande choklad, stirrade in i mina gråa. Hans slickade sig långsamt om läpparna innan han långsamt öppnade munnen, och jag följde skamlöst hans tungas rörelser mot hans läppar. Hans stängde munnen, och öppnade den igen. Innan han återigen stängde den och släppte min haka. Jag satt stumt kvar, osäker på vad jag skulle göra. 

Han bände blicken mot fönstret, och han rynkade lätt pannan, som om han försökte lösa något svårt matematiskt problem. 

Jag stirrade ner på mina nu tomma händer, och upp på hans koncentrerade ansikte. Det var inte förns då jag märkte dom svagt mörka ringarna i hans annars så fridfulla ansikte. 

Och det var det, den lilla antydan av mörker, som fick mig att hastigt kasta benen över kanten på sängen och snubblade bort från honom. 

Det snurrade till i huvudet av den plötsliga rörelsen, och rummet svajade långsamt fram och tillbaka, men jag missade inte hur Aiden snurrade runt och såg förvånat på mig. Han svängde även han benen över sängkanten och satte ner händerna på madrassen för att häva sig upp, men jag skakade panikslaget på huvudet och stoppade honom mitt i rörelsen. "Denise vad är det? Vad är fel?" Jag rynkade ansiktet i en sårad grimas när jag hörde hans bedjande tonfall, innan jag samlade mig själv och öppnade långsamt munnen. "Jag kan inte göra det här längre Aiden."