Double Trouble

Kapitel 6 - Dom röda plastkopparnas rike

Kapitel 6 - Dom röda plastkopparnas rike   

Friends… Mat program… Såpopera repris… En dokumentär om apor… Olika program blixtrade förbi på tv:n framför mig och jag fortsatte zappa mellan dom tusentals kanalerna. Jag var uttråkad. Riktigt jävla uttråkad. Så pass uttråkad att jag nästan önskade att jag inte slängt ut Trubbel gånger två genom dörren. Ett slagsmål hade iallafall varit mer intressant än det här. Tänkte jag surt och blängde på tv:n som för tillfället visade en gammal tant som förklarade värdet på sina tekoppar. Spännande. Jag stönade, slängde ifrån mig fjärrkontrollen och la mig på mage i soffan. Det sträva tyget kliade mot min kind och jag vände irriterat på mig och stirrade upp på den lilla svarta fläkten i taket istället. Jag hade kollat på tv i två timmar. Två timmar av repriser och såpoperor och jag var på god väg att hoppa ut genom fönstret. Jag sneglade mot klockan på väggen igen och det hade fortfarande bara gått fem minuter sen jag senast kollade. Jag gav ifrån mig ett frustrerat stön innan jag begravde huvudet mellan soffans dynor igen. Det var ytterligare tre timmar tills Anton skulle komma hem. Jag måste göra något, stjäla en katt snatta ett tuggummi paket vadfan som helst. Mina tankar avbröts av ett högljutt bankande på dörren. Jag suckade och hävde mig upp ur soffan för att öppna. "Snälla va en liten unge med kakor, snälla var en liten unge med kakor." Mumlade jag tyst för mig själv samtidigt som jag låste upp dörren. Dörren gick upp och jag stönade högt och försökte stänga dörren igen men dom hann före och fångade upp dörren innan jag hann stänga. Jag ryckte frustrerat i dörren. "Om ni inte har kakor eller choklad så får ni inte komma in!" Skrek jag och försökte återigen smälla igen dörren. Aiden och Evan himlade med ögonen tryckte upp dörren, puttade mig åt sidan och stampade in i hallen. Jag smällde frustrerat igen dörren och började stampande följa efter dom upp för trappen. "Stanna för i helvete, ni kan inte bara stampa in här som om ni äger stället!" "Vi gjorde nyss det Kissen!" Skrek Aiden tillbaka utan att vända sig om. Jag morrade och ökade takten. Jag vill klösa ut ögonen på mig själv för att jag ens tänkte tanken på att slänga ut dom var ett misstag. Aiden och Evan försvann in genom en dörr och det tog en sekund för mig att inse att det var min dörr dom försvunnit in genom. Jag stönade och följde irriterat efter in i mitt rum. "Vad fan tror ni att ni hå-" Jag avbröts tvärt av att någon slängde något i ansiktet på mig och jag skrek till och backade. Mina händer fumlade för att få bort föremålet som kändes misstänkt likt tyg, jag lyckades rycka loss föremålet (Som visade sig vara en gigantisk t-shirt) från ansiktet och drog efter andan av ilska när jag möttes av synen framför mig. Aiden och Evan kastade kläder hit och dit i min garderob och det låg kläder över hela golvet. Jag trodde jag skulle explodera i tusen bitar. "Jag hade städat!" Väste jag ilsket. När jag inte fick något svar så skrynklade jag ihop t-shirten till en boll och kastade den med full kraft i huvudet på Aiden som genast blev intrasslad i allt tyg. "Vadfan!?" Jag slog en förblindad Aiden och en förvånad Evan samtidigt i bakhuvudet och skrek. "JAG HADDE STÄDAT ERA IDIOTER, SE VAD NI HAR GJORT!" Evan masserade surt baksidan av sitt huvud och blängde på mig. "Vi försöker ju bara hjälpa till, har du temperament problem eller?" Jag fnös och knöt nävarna. "Vi kanske ska ta och testa den teorin, rör mina kläder igen och sen får vi se om jag krossar dig sönder och samman eller inte." Evan bara fnös och kastade en hög med kläder han haft i famnen i ansiktet på mig och försvann ut ur garderoben. "Byt om vi ska till dom röda plastkopparnas rike!" Ropade han över axeln innan han tog sin fortfarande förblindade bror i armen och drog honom med sig ut i korridoren. Jag kollade ner på kläderna i mina händer. Ett par minimala ljusa jeansshorts med revor i sidorna, ett minst sagt urringat linne och högklackade bruna sandaler. Jag fnös och dumpade kläderna på golvet. Helvete heller. Jag stampade ut i korridoren och hittade Evan och Aiden lutade mot väggen ovanför trappen. Aiden stönade när han fick syn på mig. "Varför har du inte bytt om Kissen?" Jag la armarna i kors och blängde på honom. "Desperat al a slut är inte precis min stil Bunny." Aiden flinade och blinkade åt mig. "Det skulle passa dig." Jag gjorde en äcklad grimas och vände mot Evan. "Vart ska vi?" Evan suckade. "Eftersom du vägrar byta om så får du väll åka sådär.." Han kollade ogillande på min klädsel. "Jag blängde på honom. "Hey! Det är inget fel på min flanellskjorta!" Evan himlade med ögonen och började gå ner för trappen. "Kommer du eller inte Denise?" Jag la armarna i kors och stod bestämt kvar. "Inte förs du berättar var vi ska." Evan vände sig om halvvägs ner för trappen och flinade. "Jag sa ju det, Dom röda plastkopparnas rike." Aiden himlade med ögonen åt sin bror. "Vi ska på en fest." Jag höjde skeptiskt på ena ögonbrynet. "Tre på eftermiddagen?" Han ryckte på axlarna och följde efter sin bror nedför trappen. "Kommer du eller inte?" Jag suckade och började följa efter dom nerför trappen. Jag har ju iallafall inget för mig så vad spelar det för roll? 

Jag gapade av förvåning. "Du skojar."

"Nej jag svär!, han stod på bordet och sjöng Last Christmas inför hela kafeterian!" 

"Lägg ner så full var jag inte!" 

"Du använde en kycklinglår som mikrofon Aiden, du var stupfull." 

Jag var tvungen att ta stöd mot Aiden för att inte ramla omkull från alla skrattattacker. "Snälla.. Sn..Snälla säg att du.. Filmade det!" Flämtade jag fram mellan skrattattackerna. 

Aiden puttade surt bort mig och stirrade ut på dansgolvet där en tjej frenetiskt om och om igen vinkade åt honom att komma till henne. 

Evan flinade och viftade med sin mobil framför näsan på Aiden och bröt ögonkontakten mellan honom och tjejen. "Vad säger du lillebror ska vi dra fram projektorn och ge folket något att skratta åt?" Aiden slog bort hans hand och blängde på honom.  "Jag ringer Linnea Evan, jag svär." Evans min surnade och han blängde på sin bror. "Visst, visst guh glöm det." Aiden flinade triumferande och jag grimaserade besviket och kollade ut mot dansgolvet istället. 

Festen hölls hos en av Evans kompisar i hans överdrivet stora villa, vi hade nyss kommit hit och var för tillfället ståendes vid ett bord överfullt med röda plastmuggar, läsk och en stor öltunna. Resten av rummet var fullt med folk som dansade, alla med röda plastkoppar i ett fast grepp. Jag började fatta vad Evan menade med Dom röda lastkopparnas rike… 

Mina tankar avbröts av en lätt knuff i sidan. Jag kollade upp och möttes av Evans leende ansikte. Han höll en röd plastkopp i var hand och räckte mig frågande en av dom. Jag tog tvekande emot den. Koppen luktade starkt av alkohol och jag svalde hårt när lukten nådde mina näsborrar. Borde jag? Jag var inte precis ny när det gällde alkohol, snarare tvärtom, men det handlade inte om det. Det gick inte som planerat förra gången jag var full och jag… Jag kramade plastkoppen i mina händer, längtade efter den brännande känslan i halsen och suddigheten tillsammans med den där bubblande glädjen av att inte riktigt vara ansvarig för sina handlingar som skulle följa med alkoholen. Bara en kopp. Intalade jag mig själv. Bara en kopp. Jag förde koppen mot läpparna och jag kände lättnaden när den brännande vätskan rann ner i halsen. En lättad suck slapp undan mina läppar och Evan skrattade bredvid mig. "Gladare?" Jag nickade skrattandes och drog med mig Evan ut på dansgolvet. Innan jag visste ordet av hade jag en till plastkopp i min hand och även denna koppens innehål slank ner med en brännandes känsla innan jag hann tänka efter. Jag dansade snabbare nu, hoppade upp och ner i takt till musiken med armarna över huvudet. Jag var omringad av varma dansande kroppar och luften vibrerade av skratt och musik. Min syn var suddig och ljuset studsade och dansade i starka färger framför mina ögon. Någons armar var runt min midja och en varm andedräkt värmde min kind, någon skrek i mitt öra men jag lyssnade inte. Greppet om min midja hårdnade och personen skrek högre. Men jag hörde inte. Jag lyssnade inte. Jag kände inte. Mina problem var borta och jag skulle kunna dö i det här ögonblicket med ett leende på läpparna. 

Och i samma stund som den tanken lämnade mig så darrade mina ben och jag orkade inte längre hålla armarna över huvudet. Färgerna framför mina ögon flöt ihop och gled isär i ett påträngande starkt ljus och jag såg ingenting. Mina andetag blev tunga och mina händer darrade våldsamt. Greppet om min midja var kvar, smärtsamt hårt nu. Krossade mig. Allt var suddigt och surrigt och jag kunde inte andas. Luft. Jag skippade febrilt efter luft och försökte röra mig framåt i folkmassan, men armarna runt min midja höll mig kvar. Jag kämpade febrilt emot men greppet var orörligt. Minnena slog mig om och om igen i ansiktet och jag skippade efter luft som inte fanns. Det var inte mitt fel. Det var inte mitt fel. Mina ben vek sig under mig och det sista jag kände var hur greppet runt min midja försvann och mitt huvud träffade golvet med en smäll. 

Well vad kan jag säga? Jag är ond hehe. 

Glöm inte att lämna en kommentar och berätta vad du tyckte och lämna en vote om du tyckte om denna del ^^ 

CHAO ;* 

PSSS. TACK SÅ IN I BOMBEN TILL ER SOM FAKTISKT KOMMENTERADE PÅ FÖRRA DELEN, BETYDER GULD ❤ + JAG HAR NU HITTAT MIN DENISE WOOP WOOP, HOLLAND RODEN OM NI UNDRAR, EN YNGRE VERISON OFC, MEN JAG HON PASSAR BRA OM DU FRÅGAR MIG SÅ, YOUPDOPE DÄR HAR NI HENNE.