Double Trouble

Kapitel 19 - Vitt

Kapitel 19 - Vitt 

Återigen var jag omringad av vita väggar, vita stolar och människor i vita rockar. Det luktade vitt, luften jag andades var svidande vitt. 

Jag grävde ner mina naglar i skinnet på mina armar där jag satt i väntrummet med Markus gående fram och tillbaka framför mig i snabbt takt. Det enda som hördes i det lilla rummet var ekot av hans skor och Marias tysta gråt från andra sidan rummet. 

Mina ögon var smärtsamt torra. 

Jag hade gråtit hela vägen till sjukhuset, nästan hysteriskt men när jag gick igenom dörrarna och bländades av allt det vita så slutade jag tvärt. 

Jag kände ingenting. 

Mitt huvud var lika blankt och vitt som väggarna runt mig. Mina händer övergav skinnet på mina armar och jag ignorerade smärtan som följde när mina fingrar släppte taget. 

Mina händer hittade dragkedjan på Markus jacka som hängde över mina axlar och jag stirrade blint ut i luften samtidigt som mina fingrar drog den upp och ner. 

Ritch- ritch. 

Ritch - ritch. 

Ritch - ritch. 

Markus steg upphörde och jag såg hans skor byta riktning. 

Ritch - ritch. 

"Denise." Markus röst var lugn, bedjande. Jag låtsades inte höra. 

Ritch - ritch. 

Ritch - ritch. 

"Denise." Han stod framför mig nu, hans ögon sökte efter mina men jag stirrade rakt igenom med ett uttryckslöst ansikte. 

Ritch - ritch. 

"Denise sluta."

Ritch - rit- 

Hans händer fattade tag i mina händer och höll dom stilla och jag såg uttryckslöst på honom. Hans ögon borrade sig in i mina och jag släppte långsamt taget om dragkedjan. 

Markus suckade och reste på sig igen. Inom några sekunder så var han tillbaka i samma bana, fram och tillbaka, och jag borrade in naglarna i armarna igen. Marias gråt hördes fortfarande från andra sidan rummet. 

Jag satt så, och stirrade blint in i väggen framför mig tills en vänlig röst hördes bredvid mig. 

"Vad är det som har hänt vännen?" Jag vände långsamt på huvudet och möttes av ett par vänliga bruna ögon som tillhörde en sköterska. Hennes ögon gled snabbt ner mot mina händer och upp igen. "Kan du släppa taget om dina armar gumman?" Jag bara stirrade tyst på henne innan jag långsamt kollade ner på mina armar och släppte taget med skakiga händer. Det var inte förns jag såg blodet på mina naglar som jag insåg hur hårt jag måste ha hållit. Ett tyst "Åh." gled över mina läppar och sköterskan log varmt mot mig och gjorde en ansats att hjälpa mig upp. "Kom så går vi och tvättar av dina armar så det inte blir infekterat." 

Jag reste mig långsamt upp, som i trans när jag kände Markus närvaro bredvid mig. "Vad har hänt?" Maria och Filips ögon lyftes från marken vid ljudet av hans röst och mötte min blick från andra sidan rummet. Marias ansikte förvreds i oro när hon såg sköterskan bredvid mig. "Denise?" hennes röst var svag och hes och jag ryckte till när jag hörde smärtan som fortfarande var tydlig i hennes röst. 

Jag öppnade munnen för att svara henne, men inga ord kom ut. Sköterskan svarade i mitt ställe och jag kände en varm arm draperas över mina axlar. "Jag ska bara se över hennes armar snabbt om det går bra?" Hennes röst var lugn och varm, den påminde mig om Sandras. Jag kände ett pang av smärta i bröstet men jag bet snabbt insidan av min kind och tvingade bak alla tankar längst back i huvudet igen tills allt var tillbaka till vitt igen.