Double Trouble

Kapitel 14 - Grattis på födelsedagen

Kapitel 14 - Grattis på födelsedagen 

Var är du? Kom hem Denise, snälla. 

Denise jag ringde barnhemmet dom säger att dom inte har sett dig alls, var är du!? 

Snälla kom hem. 

Var är du kissen? Jag står här med soppa men du är ju inte hemma? 

Sandra vet inte vart du är, hon är helt förstörd Denise. Vart är du? Har det hänt något? 

Prata med mig kissen. Snälla stäng mig inte ute. 

Denise var fan är du? 

Det tog aldrig slut. 32 missade samtal, 29 meddelanden. Jag visste att det här skulle hända. Jag suckade, stängde av mobilen och stoppade den i fickan innan jag vände mig mot fönstret och Markus. Han kom mot bilen balanserandes två stora kaffe muggar och en stor bukett blommor. Solrosor. Jag tog ett djupt andetag och knöt händerna hårt i knät. Hon älskade solrosor. Jag kände klumpen i halsen växa och jag rättade snabbt mig själv. Hon älskar solrosor.  Markus öppnade passagerare dörren och räckte mig en av muggarna och solrosorna innan han gick runt bilen och satt sig själv i förarsätet med sin mugg. Vi drack tyst vårt kaffe medans jag stirrade blint ner på solrosorna i mitt knä. Han såg hur jag stirrade och suckade. Han plockade upp buketten och la försiktigt ner den i baksätet istället. "Hon älskade solrosor." mumlade han och jag såg honom le sorgset för sig själv. Det gjorde ont, så ont att se honom plågas så. Bara tanken av henne måste plåga honom och det var mitt fel. Jag tog ett djupt darrande andetag innan jag vände mig mot honom och sa bestämt; "Hon älskar solrosor." Han log svagt mot mig innan han placerade den tomma kaffemuggen i kopphållaren och startade bilen. 

Sjukhuset tornade upp sig framför mig och jag sökte efter Markus hand bredvid mig. Han kramade min hand hårt och när jag såg upp på honom så var hans ansikte förvridet i så många känslor på en och samma gång. Jag visste att han var här ofta, ett tag var han här varje dag. Men jag kunde inte klandra honom för att avsky det här stället. Jag kände likadant. Speciellt idag. Vi närmade oss dubbeldörrarna och Markus sköt upp dom med sin fria hand. Vi passerade snabbt entrén och vi gick upp mot disken. Kvinnan bakom disken tittade upp och hennes varma leende blev en aning sorgset när hon såg Markus och jag förstod att han hade varit här oftare än vanligt på den senaste tiden. Det brukade vara så när det närmade sig den här dagen, så var det för oss alla. Men jag hade näst intill förträngt det. Det gjorde för ont. Dom utbytte några låga ord och jag tittade tyst ner på mina skor tills jag kände Markus röra lätt vid min arm. Vi lämnade disken och entrén bakom oss och vi slank in i en hiss mot tredje våningen. Väl i hissen så lutade vi oss mot dom kalla järnstängerna längs väggarna och hans blick mötte min i helväggsspegeln. Hans ansikte var fylld av samma känsla som jag febrilt hade försökte hålla kvar dom senaste två åren. Hopp. Hissen plingade till och dom tunga metalldörrarna gled långsamt upp och vi rätade på oss. Vi gick ner längs den bländande vita korridoren mot rum 109. Jag sträckte ut armen och stoppade Markus innan han han trycka ner handtaget. "Är…" Jag bet mig i läppen och försökte få fram orden. "..Är, är dom här?" Markus suckade djupt och vände sig om helt och tog mitt ansikte i sina händer. "Denise du vet att dom inte tyckte det här var ditt fel, dom klandrar inte dig för något av det här." 

"Men det borde dom." muttrade jag tyst och tog bort hans händer från mitt ansikte. Markus lyfte upp min haka och såg mig bestämt i ögonen. Han sa inget, men det behövdes inte, han visste att jag förstod. Sluta. Sa hans ögon. Sluta klandra dig själv. Men han visste också att jag inte lyssnade. Han suckade, släppte min haka och tryckte ner handtaget. Jag kramade hårdare om solrosorna i min famn när vi gick in i rummet och det pipande ljudet av respiratorn fyllde mina öron. Det var som om en magnet. Så fort jag kom in i rummet drogs jag mot henne, det gjorde ont att stå emot. Jag hasade mig fram mot den vita sjukhus sängen och sjönk tungt ner på en vit plaststol bredvid henne. Allt var vitt. Hon var vit. Hennes honungsblonda hår som var utspritt över kudden glödde mot allt det vita. Det lilla träbordet var redan fullt av blommor och kort och jag hade självklart inte tänkt på att ta med mig en vas så jag la bara försiktigt ner solrosorna på kanten av bordet och placerade mina tomma händer i knät. Markus gick förbi mig och fram till henne, han kysste hennes panna och viskade något innan han rätade på sig. "Jag ska gå och hitta mamma och pappa, mumlade han, jag låter er prata." Jag nickade knappt märkbart fortfarande med blicken fäst på mina sammanflätade händer. Han gick igenom rummet och jag hörde ett tyst klick när dörren stängdes bakom honom. Jag tog ett djupt andetag innan jag tittade upp på henne. Hennes sovande gestalt såg så fridfull ut, som om hon bara gjorde just det, sov. Men hon sov inte. Jag sträckte ut handen och strök bort en honungsfärgad lock från hennes ansikte. "Förlåt att jag inte har kommit och hälsat på oftare Em, men du vet hur mycket jag hatar sjukhus. Jag vill inte att du ska tro att jag bara slutade komma för att jag gav upp. Jag klarade bara inte av att se dig så här." Jag flyttade mig närmare och strök hennes kind och jag försökte ignorera hur kall den var. "Jag har fått en fosterfamilj också, kan du fatta? Du som alltid höll på och tjatade om att jag skulle få bo i  ett slott. Det är inget slott, men det är en stor vit villa. Du vet en sån där som vi eggade den där sommaren?" Jag log svagt och jag kände hur tårarna brända bakom ögonen, men jag fortsatte ändå. "Och jag har ett eget rum, och en sån där garderob som du försökte få dina föräldrar att bygga hela tiden. Du kommer älska den. Och du ska träffa mina grannar, Aiden och Evan. Dom är halvsyskon och dom har en lillebror som heter Felix. Dom skulle antagligen försöka flirta med dig båda två om dom träffade dig. Men du skulle väll bara skrattat åt dom. Du hade alltid ett så jävla fint skratt Emelie. Man kunde inte låta bli att skratta själv när man hörde det." Jag svalde hårt och försökte blinka bort tårarna. "Jag skulle ge allt jag har för att höra det skrattet igen Em. Även fast du brukade låta som en kacklande höna ibland när du skrattade i sömnen." Jag försökte le när jag sa det, för jag visste att hon skulle ha skrattat åt det. "Du skulle ha skrattat åt det," mumlade jag och jag kände återigen hur tårarna höll på att svämma över. Hon hörde inte hemma så här, hon var alltid den som var varm och sprudlande. Hon hörde inte hemma här, färglös, kall och stilla. Mina fingrar fortsatte smeka henne ansikte och jag lutade huvudet mot en av de dussintal kuddarna som vilade i hennes huvudända. Min hand övergav hennes ansikte och jag tog hennes hand som vilade orörlig vid hennes sida och kramade den lätt. "Vakna Emelie. Snälla vakna." Varma tårar rann nerför mina kinder och jag försökte torka bort dom med min fria hand men det kom hela tiden fler. Jag slöt ögonen och en snyftning steg ur min strupe. "Snälla vakna." Jag slöt ögonen det skrikande ljudet av bilbromsar och Emelies skrik ekade i mina öron.