Double Trouble

Kapitel 10 - The center of attention

Kapitel 10 - The center of attention 

Jag kommer dra henne i håret över hela den här jävla skolgården, dumpa henne i en sopptunna och släppa lös rabiessjuka jävla ekorrar i sopptunnan och lägga på locket. Jag gör det. 

Jag brann. Jag svär att om någon tog en bild av mig nu så skulle jag se ut som en såndan där muterad tjur med rök tjutandes ut ur mina öron och eld flammandes i ögonen. Och hon kunde fortfarande inte vara tyst. Ända sen hon kommit fram till mig så har hon fortsatt prata, hon slet och drog i varenda del i mig som ville slita henne i stycken. "Du ser verkligen ut som en uteliggare, försöker du ens? Var det din mammaaa som köpte dina kläder? Åh just det! Du har ju ingen, för hon lämnade dig." Hon lutade sig framåt och elden brann i hennes ögon också. "För ingen vill ha dig, inte ens din mamma. Förstår du inte? Du hör inte hemma här." spottade hon fram. Jag såg rött. Hela min kropp skakade och darrade av ilska, jag längtade efter att slå bort det där äckliga flinet från hennes ansikte. Det måste bort. Hur kunde hon veta? Hur kunde hon veta precis vilka knappar och vilka sår hon skulle trycka på för att få fram den här sidan av mig? Hur visste hon om min mamma, hur visste hon var jag kom från? Tillslut kom jag till den stunden då jag inte hörde ett enda ord hon sa. Hennes mun rörde sig, men inget kom ut. Allting snurrade och allting skiftade i rött. Hennes mun rörde sig snabbare och snabbare, hennes ögon vilda av ilska och hon kom närmare. Och jag kände plötsligt hur Evan och Adrian som stått som förstenade under hela processen, vaknade till liv. Evans armar tätnade om mina axlar samtidigt som han försökte hindra Adrian från att komma fram till henne. Precis som mina var hans nävar knutna och jag så musklerna i hans rygg spännas och slappna av i takt med hans andetag. Adrian tog ett steg år höger och hans ryggtavla blockerade min syn. Men jag brann fortfarande, jag var fortfarande förbannad, och jag hade fortfarande inte fått slå bort det där flinet. Så jag gjorde precis vad jag hade lovat mig själv att inte göra.

Jag gav vika för min ilska. 

Alla ljud kom tillbaka i en enda våg av skällsord, skrik och rop omkring mig, och plötsligt gick allt så fort. Jag snurrade runt vred om Evans arm och han släppte chockat taget om mina axlar snubblade bakåt. Jag hörde honom ropa till Adrian att lugna mig men jag hade puttat honom åt sidan innan han hann vända sig om. Med Adrian ur vägen så fanns det inget som stod emellan mig och henne och med ett enda kliv framåt så höjde jag knytnäven i luften och lät all min kraft, all min ilska samlas i den. Jag la på ett falsk brett leende innan jag väste fram. "Jag trodde jag förklarade för dig att jag inte är en person som man vill ha som fiende?" Sen slungade jag iväg min knytnäve mot hennes chockade ansikte med all min kraft. 

"Jag kan inte förstå, hur du kan bete dig såhär Denise, vi såg verkligen fram emot att få ha dig här hos oss." Jag fnös till och sjönk längre ner i den obekväma gröna plaststolen på rektorns kontor. Riktigt jävla bra jobbat Denise, bara underbart. Hur fan kan du sabba allting på första dagen? Hon fnös åt någonting rektorn sa och slängde med håret bredvid mig och jag blev genast påmind. Åh, hon. Allt var hennes fel, hon sabbade allt med sin stora käft. Jag önskar att jag bara hade slagit lite… Mina tankar blev avbrutna av att rektorn praktiskt taget skrek mitt namn. Jag tittade upp och blängde uppenbart förbannad på honom och helt enkelt allting vid det här laget. "Vad!?" fräste jag. Hans vattniga blå ögon borrade sig ilsket in i mina och han röt fram; "Jag förväntar mig att detta inte upprepas! Jag vill inte se varken dig Denise, eller dig Sophie,.." Så det var det hon hette! Tänkte jag triumferat för mig själv, ser ut som om jag har fått ett namn för min plågoande.  Han vände på huvudet mot henne och borrade in ögonen i henne också innan han vände sig mot mig igen. "…här igen! Om detta upprepas så kommer jag meddela era föräldrar och stänga av er från skolan om det behövs." Jag suckade uttråkat för mig själv. Bla, bla, blaah.., det var inte precis första gången jag fått det här talet, bara från en annan rektor, på en annan skola.Jag kände för att ge mig själv en örfil. Snap.out.of.it. Det pågådde ett krig mellan två sidor av mig själv i mitt huvud. Ena sidan, ville slå sig själv sönder och samman för att jag varit så dum och sabbat det på första dagen, den sidan praktiskt taget drunknade i ånger och självhat. Medans den andra sidan, ville slå Sophie sönder och samman, krossa tre fönster för att sedan snatta första bästa chokladkaka och sätta sig och sura i ett hörn. Den sidan var minst sagt, förbannad och brydde sig inte ett skit om varken Sandra, Anton, Rektorn eller bitchen bredvid mig.