Han bor under trappan

Del 1

Mamma kom inrusande genom dörren. Hennes blick sa mer än tusen ord och bland annat skvallrade de uppspärrade ögonen och den vidöppna munnen om att något fruktansvärt har hänt.
Sandra vaknade med ett ryck när mamma slet i hennes armar. Hennes kallsvettiga fingrar hade ett iskallt grepp runt hennes axlar. När Sandra frågade vad som hade hänt svarade hon inte, utan satte sig gråtandes på Sandras sängkant. Det ljusrosa täcket blev alldeles skrynkligt.
Sandras mamma tittade med sin intensiva, men söndergråtna blick in i Sandras oroliga ögon. Hon öppnade munnen, men det kom inga ord.
- Mamma, viskade Sandra svajigt. Hur är det med dig?
Mamma andades djupt. Hon försökte ta till flera metoder för att lugna ned sig.
- Sandra, började hon. Jag...
Sandra satte handen som ett lugnande grepp runt mammas överarm. Mamma tittade på Sandras hand och försökte le. Men hon skakade så mycket att det inte gick.
- Vad har hänt, mamma? försökte Sandra lugnt.
Mamma knep ihop sina darriga och blöta läppar. Hon tänkte inte säga ett knyst.
- Jag vill veta vad som har hänt, upprepade Sandra, lite mer bestämd den här gången.
Mamma skakade långsamt på huvudet och mumlade något ohörbart. Sandra sökte hennes blick och ville ha ett svar. Nu.
- Hallå? sa hon försiktigt.
- Pojken... Han skulle... Döda mig.