Han bor under trappan

Del 4

Det svartnade framför Sandras ögon.
     Pojken log snett och slog några slag till för att försäkra sig om att Sandra inte var vid medvetande. Hans uppspärrade ögon lyste och han sprang ut genom dörren. Han kastade ifrån sig sin hammare och sjönk ned på marken. Han andades häftigt efter händelsen och torkade av svetten från pannan med sin smutsiga handrygg.
     Efter att ha vilat ovanpå trappan en stund gick han runt den och kröp in i sitt hål där han bodde. Under trappan skulle han inte synas.
     Sandra låg kvar på golvet.

Två och en halv timme efter händelsen klev hennes mamma ur bilen. Det hon inte visste var att hon skulle få se sin blodiga dotter ligga innanför dörren.
     Mamma tog fram sin leopardmönstrade nyckel och vred om. Det klickade till och hon öppnade lugnt dörren.
     Synen hon fick se skulle hon aldrig glömma. Där låg Sandra, helt blodig i huvudet och ur medvetande. Mamma föll gråtandes ned på knä vid sin dotter. Snabbt slog hon in 112 på sin mobil, och efter fem minuter hördes de tjutande sirenerna utanför.
     En ambulansman med långt lockigt hår kom in med en bår. En annan man hjälpte till att bära Sandra till ambulansbilen. Sandras mamma fick sätta sig på ett säte bredvid båren.
     Ambulansdörrarna slog igen och det sista mamma han se var en hand som stack fram från trappan. Den kom ut från ett hål, och mamma var säker på att handen tillhörde ett barn.

Det stack i Sandras ögon. Det lyste vitt runtom henne, och över henne hängde flera okända ansikten. Hon ryckte till av rädsla och kände hur hon var fast. Hon kikade ned på sin kropp och såg att armarna var täckta av slangar.
     Sandra gav ifrån sig ett tjut. Hon hade ingen aning om var hon var eller vad som hade hänt. Ansiktena ryckte till och de oroliga minerna förvandlades till skräckslagna.
- Vad du skräms! sa en kvinnlig doktor med långt och ljusbrunt hår uppsatt i en slarvig tofs.
- Hon blev nog lika rädd själv, sa en annan kvinna, fast denne hade kort hår.
Sandras blick var suddig och hon hade svårt att urskilja ord. Allting klumpade ihop sig, och mitt i allt kom hon och tänka på en pojke. En pojke med mask för ansiktet.
- Pojken..., mumlade hon knappt hörbart.
- Vad sa du, vännen? frågade den korthåriga kvinnan.
- Pojken..., upprepade Sandra sluddrigt. Han...
Sandra hörde mamma flämta till. Hon kunde höra hur mamma började andas häftigt.
- Mamma...
En manlig doktor gick fram till mamma. Han satte sig på en stol bredvid och lade handen på hennes lår för att lugna ned henne. Med ens slappnade hon av mer och kunde kontrollera sig själv.
- Pojken... Slog ner mig..., hörde Sandra sig själv säga.
    Innan någon visste ordet var ramlade mamma ihop på golvet. Med en duns låg hon där, med svart framför ögonen.