Han bor under trappan

Del 5

Allt hände så fort.
Mamma skjutsades iväg till ett annat rum. Snabbt, snabbt förde läkarna en syrgastub över hennes mun och lät henne vakna upp i sin takt. Mamma hade ingen aning om vad som hade hänt, och gnolade konstigt nog oroligt över en pojke och en hammare...

Sandra förstod nästan inte vad som hände. Allt virvlade runt som om hon satt i en karusell. Det brände i magen och fick henne att kräkas. Många läkare kom, och snart fattades beslutet att Sandra var tvungen att sova kvar på sjukhuset för att inte riskera att något skulle hända hemma. Mamma skulle också sova över. Det kom nästan som en lättnad att de slapp komma hem igen, efter allt som hänt.

Efter en natt var det dags att säga adjö till läkarna och bege sig hemåt. Mamma och Sandra gick hand i hand till tågperrongen och ställde sig på ett behörigt avstånd från tågrälsen. De läste på skylten att tåget skulle anlända om elva minuter. Då kunde de i lugn och ro sätta sig på en av de lediga träbänkarna som fanns där.
- Mamma? frågade Sandra försiktigt.
Mamma vände blicken mot Sandra.
- Ja, gumman?
Sandra svalde hårt och knöt sina händer. Pulsen ökade och hon kände hur illamåendet kom tillbaka.
- Tror du att det är samma pojke?
Mamma blev tyst och såg alldeles likblek ut. Hon vände bort blicken och tittade på sin armklocka. Tåget skulle gå om sju minuter.
Mamma reste sig upp från bänken, men sjönk ner igen och borrade in blicken i Sandras ögon.
- Samma... Pojke som...?
Mamma stammade fram orden.
- Som slog ner mig och försökte... Döda dig.
- Vi kan inte åka hem.
Hon greppade tag i Sandras hand och förde henne bort från perrongen. Sandra drogs med längs stadsgatorna och försökte ställa frågor gällande vad som pågick. Men mamma sa inte ett knyst, utan klämde åt handen ännu hårdare än förut och gick ännu snabbare. Till slut fick den obehagliga gången stopp, och framför dem låg ett ensligt hotell med en skranglig skylt med slitna bokstäver som formade meningen: "Lyx och frid hotell".
    De öppnade den lilla glasdörren och möttes av en tung dammlukt direkt när de hade klivit innanför dörren. Sandra kände ett obehag växa i bröstet och gjorde allt för att kränga sig ur mammas stenhårda handgrepp. Självklart gjorde det mamma ännu starkare, och Sandra kunde inte annat än imponeras av mammas otroliga styrka, samtidigt som hon kände det där välbekanta brännandet i magen igen...