Han bor under trappan

Del 10

Pojken kröp in under trappan. Han lät liket av Sandras mamma ligga kvar på infarten medan han plockade fram sina knivar ur sin lilla grop han hade grävt. Morakniven var hans favorit, eftersom eggen på den var så vass att han med endast ett snitt kunde skära djupa skåror i buken där han enkelt lade grund för att plocka ut organen ett efter ett.
Han tänkte på sig själv som person. Vem var han? När fick han för sig att han skulle mörda Sandras mamma?
Pojken föddes under namnet J. Han fick aldrig något dop eller någon ceremoni för att han kommit till liv. Han var den som redan var osynlig från födseln. Samtidigt som honom föddes en bedårande liten flicka, med klarblå ögon och mörktbrunt hår.
Flickan var den sötaste mamman hade sett. Så söt att hon redan från första början valdes till mammans favorit av tvillingarna. Hon fick en rosa pyjamas med glada nallebjörnar på och en liten rosig mössa som knäpptes runt huvudet.
Pojken var däremot bortglömd. Han ägnade dagarna åt att skrika. Att skrika, inte bara efter uppmärksamhet, utan även efter mat och blöjbyte som mamman glömde bort.
- Tyst med dig, ungjävel! brukade pojkens skapare ryta och vände bort huvudet för att fortsätta gulla med hans fantastiska tvillingsyster.
En grådaskig dag i november, år 2003 brast det för pojken. Han klarade sig inte utan mjölk och omsorg längre, så hjärtat började sakta sluta pumpa och kroppen tyna bort.
Detta var förstås förkrossande för mamman att upptäcka. Att hennes mindre värde son hade avlidit utan att hon märkt det. Hon klandrade sig själv enormt och släppte det aldrig.
Inte systern heller. Och hon var Sandra.

J stannade upp för en sekund. Han hade glömt bort vad han höll på med. Han tänkte så mycket på sitt förflutna när han var vid liv att han totalt tappade minnet för en stund.
För pojken var inte som man kanske tror; levande, utan han var något mittemellan. Han kunde känna mänskliga känslor och han var inte heller genomskinlig. Hans själ var också kvar. Det som skiljde honom från omvärlden var att han hade avsikt att hämnas på den som bragt honom om livet och att han själv skulle tyna bort när uppgiften var slutförd.
Minnet återvände och han fortsatte pilla med sina knivar. Plötsligt sved det till rejält, det var hans lillfinger som åkte på ett snitt med morakniven.
Fan, tänkte han besvärat. Nu kommer mitt DNA finnas på mamma.
Men sedan kunde han lugnas av att han faktiskt även saknade DNA och kunde därför inte spåras av någon polis eller detektiv.
Solen bländade hans ögon när han kravlade sig ut i dagsljuset. Snart skulle solen gå i moln och därför skulle han rappa på med arbetet så länge han kunde se.
Det var tur att han hade hunnit gömma undan henne när ambulanspersonalen kom till huset och skulle hämta Sandra. Då fick han fort rycka ut och släpa hennes numera kalla och hårda kropp in till sitt bo. Men nu låg hon där igen i den gassande solen. Hennes öppna mun och uppspärrade ögon fick en vanlig dödlig att tro att hon låg och tittade på moln.
Trevligt, skulle de tänka.
Men det var det egentligen inte. Hon hade börjat lukta något förfärligt av lik och J ångrade nästan att han gömde kroppen under trappan, för numera hade lukten etsat sig fast därinnanför och var där för att stanna.
Men men, tänkte han. Vad ska jag göra åt det? Jag kommer ändå försvinna härifrån snart.