Han bor under trappan

Del 9

Sandra visste inte var hon var. Det dunkade något så fruktansvärt i tinningarna och allt hon ville var att sova. Hon såg så suddigt att hon inte kunde veta om hon var inomhus eller utomhus.
- Sandra, sa någon med mjuk röst. Du är på sjukhuset nu, igen.
Sandra ryckte till.
- Såja, fortsatte den lugna rösten och lade försiktigt sin arm på Sandras lår. Ligg still nu så läker du snabbare.
Vad sjutton händer? Vad gör jag här?
Tankarna virvlade runt som i en storm i Sandras huvud. Hon förstod ingenting av vad som försiggick och knappt heller vad någon sade till henne.
- Tänk dig att du ligger på en sommaräng, med klarblå himmel och fåglar som kvittrar...
     Sandra orkade verkligen inte lyssna på något försök till lugnande tänk just nu. Hon ville bara få koll på var hon var, och varför.
- Var är jag, avbröt hon sluddrigt och fick med viss möda upp ögonen efter att ha slumrat till.
- På sjukhuset, som jag sa, förklarade rösten.
Sandra slöt sina ögon igen och reagerade inte på att hon var på hospitalen. Inte ens att rösten fortsatte att berätta att hon hade blivit skjuten och att det var av den anledningen som hon befann sig där. Där på rum 104 på intensivvårdsavdelningen.
- Var är mamma? fick hon ur sig.
Rösten tystnade och Sandra hörde hur människan rösten tillhörde svalde hårt och antagligen blev väldigt stel och obekväm.
- Var är mamma? upprepade hon och började bli en aning irriterad, fast fortfarande lika groggy som innan.
- Din mamma? Åsa Sandberg?
- Ja, svarade Sandra otåligt. Åsa Sandberg, var är hon?
   Sandra var övertydlig åt sköterskan, som inte alls verkade ha lust att svara på den enkla frågan: var är mamma?
- Din mamma avled tyvärr av sina svåra skador. Du hade tur och överlevde!
    På en knapp sekund befann sig Sandra någon helt annanstans. För i verkligheten ville hon inte stanna.

- Sandra, du ska in på röntgen, förklarade någon med ljus röst och tog tag i Sandras hand.
Sandra tänkte inte röra sig ur fläcken.
- Nej, jag är inte skadad. Ta hand om mamma istället! skrek hon förtvivlat och krängde sig ur den vänliga sköterskans grepp.
- Men gumman, din mamma finns på ett säkert ställe, lugnade sköterskan.
- Var finns hon?
- I himlen, bland de mjuka, fluffiga molnen, tillsammans med din pappa, som jag enligt din sjukhuspärm jag har fått också är död, inte sant?
    Sandra nickade medan tårar strömmade ner i rännilar på hennes kinder. Hennes familj, fanns inte mer...
Eller jo, Edward fanns ju förstås. Sandras åttaåriga lillebror som inte skulle klara av att höra den stora nyheten. Den fruktansvärda, sorgliga, hemska nyheten. Att mamma var död. Fanns inte mer. Skulle aldrig prata mer. Aldrig finnas där som en stolpe att luta sig mot när allt kändes svårt.
Aldrig mer.