Han bor under trappan

Del 6

Sandra och mamma strök omkring på hotellet och tittade runt. Sandra hade lugnat ned sig, och mamma likaså. De bestämde sig tillsammans för att sova kvar på hotellet, för de bådas bästa.
- Var är personalen? frågade Sandra medan de hävde sig upp på varsin barstol i lobbyn. Ett moln av damm yrde upp runtomkring dem.
- Personal! hojtade mamma och vände sig om för att bemöta en spenslig man som raskt kom gående från en brun trädörr som låg lite gömd bakom en vägg.
- Hej, hälsade han snabbt och tog dem båda i hand.
Efter att de bytte några ord gick mamma och Sandra upp till sitt dammiga hotellrum. De gjorde inte mycket den kvällen, men ändå var de båda väldigt lättade över att de slapp komma hem. Iallafall vad Sandra trodde.

Morgonen därpå lämnade de hotellet och tog avsked av den lilla mannen, som nu satt och knappade på en mycket gammal dator. Sandra greppade tag i mammas hand och tillsammans gick de återigen till tågstationen och väntade in att det blåa tåget skulle ge ett pys som talade om att det var dags för avfärd. När de steg på möttes de av en tung insvetsad svettlukt som hängde kvar ända tills avstigningen.

Mamma halade upp sin leopardnyckel och tryckte in den i låset för att sedan vrida om, larma av huset, ta ett djupt andetag och kliva in. Sandra följde efter mamma och sparkade av sig skorna och ställde in dem i skohyllan. Sandra upptäckte en intorkad röd fläck på golvet i hallen. Hon reagerade snabbt och förstod att det måste vara blod. Hennes blod.

Det smällde till utanför. Sandra, som satt djupt insjunken i en ungdomsroman, ryckte till och tittade upp. Mamma smög fram till ytterdörren och spände öronen. Det lät inget mer, så försiktigt tassade hon tillbaka till soffan, på samma plats hon satt på innan.
   Ljudet upprepade sig två gånger till, och när den obehagliga smällen gjorde sig hörd än en gång var det Sandra som först var uppe på benen och sprang fram till dörren. Sandra pressade ned det isande kalla handtaget och svalde hårt. Dörren öppnades och utanför stod någon som hon väl kände igen...