***Felix perspektiv***
Frida slår ner mitt högra ben från mitt knä och jag låtsas att det gör riktigt ont. Jag vet att hon älskar när jag fjantar mig.
Jag stönar högt och kastar mig bak på hennes säng.
Hon skrattar och börjar kittla mig. Jag fylls av en så plötlig stor lycka och skrattar hysteriskt. Men sedan tar jag mig samman, ler, och sätter mig upp. Jag bänder ner Frida på sängen så att jag istället sitter på henne. Hon skrattar och jag kittlar henne.
Men snart känner jag ett sånt starkt behov av henne, och utan att jag har någon helst kontroll, känner jag att mina händer sakta börjar röra sig längre neråt. Hon sätter sig hastigt upp och jag blir förskräckt. Vad har jag gjort? Jag hatar mig själv gång på gång och hoppas att detta inte har förstört vår vänskap.
- Är det något fel? frågar jag Frida och ser otroligt på henne. Tänk om hon hatar mig.
Men istället möter hon min oroliga blick med en blick full av lugnande värme. Vi sitter på hennes säng i vintermörkret en stund och bara kollar in i varandras ögon. Det känns obeskrivligt. Fan, jag tror att jag håller på att bli kär.
Plötsligt lutar sig Frida långsamt närmare mig och kysser mig mjukt på munnen...
Jag besvarar kyssen och blir snabbt ivrig. Jag har förstått vad jag vill. Jag tar min hand i Fridas nacke och trycker henne försiktigt närmare mig. Hon besvarar beröringen genom att lägga sin egen hand i min nacke. Hon vill också.
