Badboy good kiss

7.

Hannahs POV

Jag och Aidan sitter tysta och tittar på varann. Han växlar med blicken mellan mina läppar och mina ögon. Hans fylliga fina läppar, att jag inte sett dem tidigare. Och hans chokladbruna ögon som borra sig djupt in i mina. Mina tankar avbryts av Lina som kommer in i rummet.
- Oj förlåt att jag stör, säger hon säger hon och ler busigt samtidigt som hon sakta backar ut ur rummet.
En stel tystnad lägger sig över oss. Jag känner en hand på mitt lår och tittar upp. Aidan tittar på mig med en flörtig blick. Jag reser mig snabbt upp och mumlar något om att fixa håret sedan springer jag upp på över våningen.

Jag måste fly, jag kan inte vara kvar här, tänker jag och går mot toaletten där jag vet att det finns ett fönster. Jag går in på toaletten och låser efter mig. Jag hoppar upp på ett litet prydnads bord som finns där inne och börjar öppna fönster. När fönstret är öppet kikar jag ut. Det står ingenting nedanför så jag börjar klättra. När jag är halvvägs igenom tittar jag ned och inser hur jävla högt det är. Minst tre meter. Men nu är jag halvvägs igenom och måste fortsätta. Jag hänger ned med benen och krälar försiktigt ut. Jag tittar ned, jag är så jävla höjdrädd. Det har jag varit ända sedan jag var liten.

Jag minns en gång i skolan, jag tror att jag gick i första klass. Jag hade klättrat upp i ett träd och inte vågade klättra ned igen. Då hade Adam, min bror kommit och hjälpt mig. Jag var så stolt att jag hade en sådan tuff bror då. Men nu är inte Adam här och kan hjälpa mig så jag måste klara mig själv.

Ett, två.... jag hör hur någon knackar på toalettdörren.
- Hannah är du klar snart, det är Aidan.
Jag kämpar för att lyckas komma en bit in i fönstret igen så han ska höra mig.
- Ska bara fixa lite till, gå ned du så kommer jag snart, sa jag hyfsat lugn för situationen.
Jag hör hans steg mot trappan och sedan försvinner dom ned. Jag pustar ut och börjar försiktigt kräla mig ut igen. Ett... två.... tre jag släpper taget och faller ned. Jag tjuter till av smärta när mina ben träffar marken. Det gjorde så jäkla ont, men jag måste fortsätta. Ett litet problem bara, det är en mur i vägen.

Jag reser mig sakta upp med ett smärtsamt läte och börjar leta efter en dörr eller liknande när jag plötsligt hör en mörk röst bakom mig.
- Du vet att du inte kommer kunna fly så kom bara tillbaka, jag vänder mig om och där står Cameron. Utan att säga emot haltar jag bort till honom.
Han säger inget utan tar tag i min arm och tar mig tillbaka till rummet jag var i när jag kom. Han knuffar in mig så jag  ramlar ned på det kalla cement golvet.
- Aj, säger jag i h tittar surt på honom.
- Oj visste inte att du va så lätt, säger han med ett elakt flin innan han stänger och låser dörren.
När han gått sätter jag mig upp och kollar runt i det tomma rummet. Det ända som finns här är en filt och en kudde uppbäddat i ena hörnet. Jag sitter och väntar på att någon ska kolla och ta upp mig men ingen kommer, jag väntar och väntar. Tillslut blir mina ögonlock tunga och jag somnar.

Jag drömmer om våran sommarstuga. Jag är där med min familj. Pappa står och grillar, Mamma sitter på bryggan och läser en tidning och jag och Adam leker i vattnet. Solen hettar även fast det är kväll. Pappa ropar att maten är klar och jag och Adam springer upp mot det röda huset för att sedan viras in i handdukar av mamma. Sedan sätter vi oss runt bordet. Allt var så lätt när man var liten. 

Jag vaknar upp ur min dröm och inser att jag fortfarande är i rummet. Det kalla golvet har kylt ned hela min kropp så jag skakar. Just när jag tänker stänga ögonen igen gör jag hur låset vrids om.

----------------------------------------------

Hej, förlåt att kapitlet kom ut så sent men har haft mycket att göra idag! Hoppas ni gillade det💝

(Kommentera gärna så vet jag vad ni tycker om boken och vad ni vill ska hända😚)