Badboy good kiss

9.

Hannahs POV

Vi går in i huset och direkt till höger i den lilla hallen finns en vit dörr som Cameron öppnar och bakom den finns en trappa. Trappan leder ned i en källare med en lång korridor som vi går igenom utan att någon säger ett ord.

I slutet av korridoren finns yttligare en dörr som han öppnar och vi går in. Vi stannar i rummet och jag ser mig omkring. Det är ett hel vitt rum med kala väggar. Det enda som finns i rummet är två stora silvriga boxar som är låsta med kodlås och något slags fingeravtrycks lås då Cameron först slår in en kod för att sedan trycka sin tumme mot en svart platta och den silvriga boxen öppnas med ett klickande ljud.

Cameron lyfter på locket och en massa vapen av olika slag blottas framför mina och all andras ögon. Dock verkar det endast vara jag som blir förvånad och en liten smula exalterad. De andra bara står där som om det hände varje dag att de ser en box full med en massa spännande pistoler och liknande, fast de för de ju säkert också.
- Välj ett vapen Hannah, säger Cameron och flyttar sig lite åt sidan så jag kan komma fram.

Nu gäller det att välja rätt. Jag sveper med blicken över alla vapen som finns i boxen. Tillslut fastnar min blick på en lite mindre svart pistol som jag har för mig är en "carry pistol" jag tar upp den och tittar lite på den och inser att jag hade rätt det är en 9mm carry pistol med 8 skott i mag.

- Den, säger jag och håller stolt upp pistolen jag valt.
- Bra val men varför? Säger Cameron med en stenhård blick.
- Den är liten och smidig, 9mm och 8 skott i mag, säger jag självsäkert eftersom det verkar som han trodde jag bara chansade på en pistol.
- Imponerande, säger Cameron jag svarar inte utan tittar bara på honom. Han rör inte en min.

- Vad ska vi göra nu då, säger jag och tittar mig omkring bland alla som endast verkar förbryllade över att jag faktiskt visste vad jag snackade om när jag valde pistol.
- Vi ska kolla om du kan skjuta också, svarar Cameron och börjar röra sig ut ur rummet och alla följer efter.

Vi kommer ut bakgården av villan och jag ser vad som liknar en skjutbana.
- Visa vad du kan, säger Cameron och visar mig platsen jag ska stå på.
En bit bort är en tavla jag ska pricka. Den liknar en människa. På människan finns olika prickar utsatta, varje prick har ett nummer och Cameron säger vilket nummer jag ska pricka och jag skjuter. Jag är nästan mitt i prick på alla.

- Okej du kan nog behövas, alla dom andra skjuter som pensionärer, säger Cameron och börjar gå tillbaka till bilen.

Vi sätter oss i bilarna och åker hem igen. Eller ja jag kanske inte ska kalla det hem eftersom jag blev kidnappad och tvingas att bo här just nu. Men samtidigt skulle jag nog aldrig gå tillbaka till mamma och pappa så jag antar väll att detta är mitt hem just nu. Väl framme vid huset kliver vi ur bilarna och alla börjar gå in.

Några timmar senare

Jag gick ned för trappan och tryckte ned dörrhandtagen när en hand på axel stoppade mig.

- Vart ska du, det var Aidan.

- Ut, svarade jag utan att vända mig om.

- Vad ska du göra ute, fortsatte han.

- Är det här något jävla förhör eller, säger jag nu lite irriterat.

- Vill du att det ska vara det så är det väll det, säger Aidan och jag ser i mitt huvud hur han flinar. Jag himlar med ögonen även fast jag vet att han inte han se innan jag fortsätter ut med honom hack i häl.

- Försök inte rymma igen, hör jag Aidan säga bakom mig.

- Den enda jag försöker rymma från är dig så snälla gå, svarar jag.

- Ojoj förlåt då, säger Aidan när jag stannat på trappan utanför huset. Jag svarar inte utan sätter mig bara på trappan.

- Vad gör jag för fel, säger Aidan samtidigt som han sätter sig bredvid mig.

- Va? Säger jag och tittar på honom.

- Ja det blir aldrig rätt, svarar han och tittar upp mot himmelen.

- Med vad?

- Skolan, familjen, tjejer.

- Du kanske ska prova att inte börja med att äta upp alla snygga tjejer du ser.

- Det är svårare än vad man tror, svarar han och skrattar lite innan han blir allvarlig igen.

- I skolan när jag bar mindre blev jag mobbad och alla i klassen pratade om varför mina föräldrar aldrig kom och hämtade mig och sånt. En gång kom mamma full till ett föräldrar möte. När jag började högstadiet började jag vara elak och mobba folk för att skydda mig själv. Sen när jag började 8an träffade jag Cameron i nån stöd grupp eftersom han också hade det svårt i skolan. Vi blev väldigt bra vänner och Tillslut berättade han allt om hans värld och kriminaliteten. Så jag gick med i hans gäng och blev hans "högra hand", berättade han med något plågar i rösten.

- Jag hade ingen aning...., sa jag bara och det blev tyst en stund innan han säger.

- Aja men sak samma. Vad är det med dig då? Jag tittar frågande på honom innan han fortsätter.

- Ja du verkar liksom tänka väldigt mycket, vad tänker du på?

- Lite allt möjligt, svarar jag.

- Säg en sak du tänker på då.

- Min familj.

- Saknar du dem?

- Beror på vilken familj du menar, säger jag och ler lite för mig själv i tanken på att de nog inte har en aning om att jag bor i fosterfamilj.

- Vadå har du två? Eller va?

- Jag bor i fosterfamilj

- Varför?

- Min pappa valde alkoholen före mig och mamma tog livet av sig.

- Jag är ledsen, jag, jag visste inte.

- Det är inte många som vet, säger jag och han nickar innan jag fortsätter.

- Min pappa lämnade mig och mamma när jag var 9 år. Mamma och jag bråkade mycket och när jag var 13 år fick jag åka till en avlastningsfamilj på helgerna.
En söndag när jag egentligen skulle hem till mamma körde de mig till polisen istället och jag fick veta att mamma hade tagit livet av sig. Jag och Adam flyttades till en fosterfamilj som vi bodde i i ungefär ett år innan vi flyttades till den jag bor i nu.
Våra nya fosterföräldrar älskade Adam... men inte mig. Jag var så rädd för att bli övergiven och lämnad igen att jag inte berättade för någon hur det egentligen var.
Nu har Adam flyttat hemifrån och de är jätte stolta över honom och allt.
Och när ni sa att jag hade en till bror så...., jag tog en paus i berättandet innan jag fortsatte.
Kom jag att tänka på en bild som hängde hos mamma. Asså min riktiga mamma. Det var inte en bild på mig eller Adam. Utan en annan liten kille.
Jag tror det kan ha varit min bror.

-------------------------------------------------------

Jag lever!!!! Jag har inte haft några idéer alls på hur boken ska fortsätta men ja, nästan ett år senare står jag här med ett nytt kapitel för er som fortfarande vill läsa haha💗 Jag håller även på med två nya böcker men ska skriva några fler kapitel på dem så det inte blir lika stora mellanrum mellan kapitlens som det har blivit i denna bok.

Men nu har jag några fler kapitel på lager så snart kommer det ännu ett till kapitel på boken!

Puss å hej så länge💟