Den här boken är deprimerande.

Del 11

Det var toalettkillen som kom. Han som hade stått utanför toaletten för några dagar sen och pratat med mig. Han måste väl ha sett mig sitta här utanför skolan och gråta.

Det här var första gången jag såg toalettkillens ansikte. Hans hår är ljus brunt. Nästan blont och hans ögon är gråa. Bara gråa.

Men jag tror att bara gråa, var precis vad jag behövde just då.

"Hej." Sa toalettkillen när han väl hade kommit fram till mig. Det första jag gjorde var att titta bort, så han inte skulle se mina tårar. Det andra, var att säga åt honom att försvinna.

Men han gick inte iväg. Istället satte han sig ner bredvid mig. Han började småprata med mig. Om saker som egentligen inte spelade nån roll. Men det var så enkelt att prata med honom. Prata om sånt som man egentligen inte lägger märke till. Vi pratade om provet i matte, om molnen som såg ut som grisar, om våra favoritlåtar. Han gillar twenty one pilots och fall out boy. Jag gillar breaking benjamin och linkin park.

Det var så enkelt. Vi behövde inte prata om varför jag grät. Vi behövde inte prata om varför jag grät på toaletten för några dagar sen. Vi behövde inte se det fula och mörka. Vi pratade bara om det fina, och glada. Han fick mig att glömma bort mörkret som ständigt följer efter mig.

Han är anledningen till att jag sitter hemma just nu och lyssnar på twenty one pilots.