Den här boken är deprimerande.

Del 9

Ibland blir jag så ledsen, att jag knappt kan andas. Andning, är en ansträngning jag inte orkar med.

Idag ringde min "pappa" igen. Den fula jäveln har ringt mig flera gånger. Men vanligtvis har jag bara tryckt bort honom. Nu råkade jag svara honom. Efteråt önskar jag att jag inte hade gjort det.

I början lät han så munter och glad. Som om vi hade pratat varje dag och var bästa vänner. Han har inte pratat med mig på flera år. Jag har aldrig ens sett honom, förutom på foton. Nu så trodde han att det inte gjorde något. "Allt är i det förflutna." Nä, din jävel. Allt är inte i det förflutna.

Efter att jag vänligt hade bett honom att dra åt helvete så klämmer han äntligen ut anledningen till varför han ringt.

"Vänta! Lägg inte på!" Minns jag att han skrek, precis innan jag tänkte lägga på. Hans desperata röst fick mig att tveka. Fan, vad dum jag var.

"Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här... Minns du Monika?"

"Monika...? Åha! Menar du horan som du lämnade min gravida mamma för?" Han var tyst i en stund.

"Ja. Hon. Hon är gravid, och du kommer snart få en lillebror. Är inte det bra?"

När han sa det så kändes det som om nån drog bort marken ifrån mina fötter. Har han skaffat ett... Nytt barn? En ny familj?

Jag la på luren utan ett ord. Den jävla idioten.

Han och mamma var lyckliga. Dom skulle snart få deras första barn, mig. Men sen så inser mamma att han har varit med nån annan kvinna bakom hennes rygg. Min mamma sa åt honom, att han var tvungen att välja. Hans familj, eller horan han låg med.

Han valde fel.