Den här boken är deprimerande.

Del 25

Ibland känner jag ingenting. Som om jag vore bedövad. Varken glädje, ilska eller sorg. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig så jävla mycket.

Jag kände ingenting när jag såg brandmännen försöka kämpa emot elden. Jag kände ingenting när jag tittade på lågorna. Jag kände ingenting när jag tittade på röken som sipprade ut genom fönsterna. Röken som la sig som ett täcke över mig. Röken dolde himlen, och inget ljus kunde tränga sig igenom den tjocka röken.

Sekunden jag hörde brandmannen säga att dom hade hittat ett lik efter en medelålders kvinna bröt jag ihop. Alla känslor kom regnandes över mig.

Ilska, sorg, skuld, förtvivlan och panik.

Det gjorde ont att andas. Det gjorde ont att existera. Som om jag drunknade i ett hav av känslor. Allt på en enda gång.