Den här boken är deprimerande.

Del 2

Idag så brast det. På skolan idag så började jag plötsligt gråta och skrika. För absolut ingen anledning. Tårarna vällde upp, och jag kunde inte göra någonting för att stoppa dem. Mina kompisar undrade vad som var fel. Men jag ställde mig bara upp ifrån bänken. Jag ställde mig upp så plötsligt att bänken välte och slog i golvet med en smäll. Då vändes alla mina klasskamraters ögon mot mig. Varenda en av dom tittade och dömde mig. Även fast ingen av dom sa nåt, så visste jag exakt vad dom tänkte.

Missfoster.

Det var som om jag kunde höra deras tankar. Men det var rätt så tydligt vad dom tyckte. Man behövde inte var en tankeläsare för att veta. Vissa av dom bara himlade åt mig. Andra tittade på mig som om jag var en cirkusattraktion. Alla dömande blickar blev tillräckligt för att få mig att storma ut ur klassrummet.

Det är så jävla pinsamt. Jag hatar när sånt här händer. Det är som om jag är en jävla tidsinställt bomb som bara väntar på att explodera.

Det är därför som jag sitter här. Inlåst på toaletten med den här dumma dagboken i knäet. Jag skriver samtidigt som tårarna bara väller fram. Helt okontrollerbara. Det är därför som sidorna blir blöta. Förlåt.

Helvete. Jag hör någons fotsteg utanför toaletten. Nu så knackar nån idiot på toalettdörren. Kan inte alla bara lämna mig ifred?

Jag skriver om en stund.