När jag kom hemifrån skolan idag så grät mamma. Hon trodde inte att jag hörde. Men man kunde lätt höra hennes sorgliga läten. Det var som om de lätena ekade igenom väggarna. Helt omöjligt att rymma ifrån.
Jag vet aldrig vad man ska säga när sånt här händer. Det är ju alltid jag som brukar vara den som gråter. Jag är inte van vid ombytta roller.
Därför gick jag bara ut ifrån lägenheten. Jag rymde. Som en jävla fegis som inte ens kan trösta hennes mamma.
YOU ARE READING
Den här boken är deprimerande.
PoetryIbland känner jag ingenting. Som om jag vore bedövad. Varken glädje, ilska eller sorg. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig så jävla mycket. *** Start: 26 November 2016 Slut: 07 Januari 2017 Det här är bara en bok. Det är inte en...
