Varulv i Blodet

Kapitel 7

Hur kan han veta mitt namn?! Tänker jag skrämt.

"Se inte så rädd ut" säger Martin och skrattar, "det står Vanessa på din tröja, så jag gissade att det var ditt namn"

"Jaha, ja det är mitt namn" säger jag och skrattar, jag måste slappna av! Jag kommer att bli galen om jag tror att alla är typ vampyrer eller varulvar.

Tillslut blir det lunch, det är köttbullar och potatis. Idag känner jag mig extra hungrig, fast inte på potatis, bara på köttbullar. Så utan att jag tänker riktigt på det så börjar jag att lassa på massa köttbullar på talriken. Sen går jag och sätter mig vid Sara, Katarina, Lovisa och Ida.

"Tycker du inte om potatis?" Undrar Katarina.

"Jodå, men jag ville bara ha kött idag" säger jag och börjar äta.

Ida granskar mig med sina isblå ögon, det ser ut som att hon vill säga något till mig. Då märker jag att nästan alla tittar på mig, inte bara dom som sitter vid mitt bord utan dom som sitter runt omkring oss också. Då när jag tittar ner på min tallrik så ser jag att jag har tagit typ 20 köttbullar. Hur kunde jag ta det utan att märka det? Jag blir alldeles röd i ansiktet.

Senare när skolan är slut skyndar jag mig hem. Jag är fortfarande röd i ansiktet sen lunchen, nu tycker väl alla att jag är jättekonstig! Då hör jag hur någon kommer springande bakom mig. När jag vänder mig om så står Ida precis bakom mig.

"Jag vill prata med dig" säger hon bara och börjar gå bredvid mig.

"Om vad?" Undrar jag trött, jag vill inte veta mer om varulvar och sånt tänker jag.

"Det är tyvärr det jag ska prata om" säger Ida.

"Läs inte mina tankar!" Säger jag vresigt.

Men Ida ignorerar vad jag sa.

"Under lunchen märkte du att du bara ville ha kött, eller hur, det betyder att du närmar dig att bli varulv. Du kommer att bete dig mer som en varulv var dag som går."

"Men då kommer alla att märka att det är något fel med mig, tänk om mina föräldrar märker att jag beter mig konstigt!" Säger jag förskräckt.

"Det ska inte hända! Vi får skynda oss att ta reda på vem HuvudUlven är!" Säger Ida bestämt.

Jag nickar och går en stund under tystnad.
Jag undrar hur gamla Ida och Liam är, har dom levt i flera tusen år.

"Nej, vi är lika gammal som du" säger Ida.

Jag suckar, jag skulle också vela läsa tankar. Sen byter Ida håll och börjar gå hem till sig.
När jag kommer hem sitter mamma vid köksbordet.

"Hur var det i skolan idag?" Undrar hon med ett leende.

"Jo... det var okej" säger jag och börjar gå upp till mitt rum.

"Har något hänt?" Undrar mamma.

"Nej, allt är bra!" Säger jag. Allt är bra förutom att jag kommer bli en varulv om en månad om jag inte dödar en stor läskig varulv. Jag går upp på mitt rum och går och lägger mig.

Jag vaknar upp ute i skogen. Eller är jag vaken? Jag har dom där trasiga kläderna på mig, som jag hade i min speciella dröm.
Tänk om jag får veta mer om HuvudUlven! Jag börjar springa åt det hållet som jag hade sett vargen förut. När jag kommer fram står vargen på samma plats spm förra gången.

"Välkommen tillbaka" säger vargen lugnt utan att ens öppna munnen.

"HUR SKA JAG KUNNA DÖDA HUVUDULVEN? HUR SKA JAG HITTA HUVUDULVEN? VARFÖR BLIR JUST JAG EN VARULV?" Skriker jag, jag vill ha svar nu!

"Ta det lugnt, om du skriker så mycket så kommer din mamma att väcka dig och du kommer inte att få något svar" säger vargen lugnt.

"Okej, förlåt"

"HuvudUlven finns i din närhet, på din skola och han vet vem du är och han kommer att försöka döda dig" säger vargen lika lugnt.

"Men hur ska jag veta vem som är HuvudUlven?!"

"Han du anar minst, han som beter sig snällast, han som alla gillar, han är HuvudUlven!" Säger vargen.

Sen försvinner han och hela skogen.
Och jag vaknar upp i min säng.